x
Manchesters största glappkäft har blivit ödmjuk

Liam Gallagher, Annexet, Stockholm

Manchesters största glappkäft har blivit ödmjuk

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Jodå, den numera 47-årige glappkäften kan fortfarande sjunga, även om hans röst inte är riktigt lika vasst raspig längre. Likaså har Liam slätat ut Manchester-dialekten ganska mycket, nu sjunger han inte “I need some time in the sunshhiiiaaajn” längre, utan låter mer korrekt i sitt uttal i inledande Rock’n’roll Star 

Den är en av många gamla Oasis-låtar vi får avnjuta under aftonen, för Liam vet att de allra flesta av oss 3 500 personer i den utsålda lokalen är här för låtarna som nästan på egen hand definierade brittrocken mellan 1994-96. Och de gör han fortfarande väldigt bra. Helt klart med mer attityd och tryck än när brorsan framför de gamla hitsen live. Dessutom har han med sig forne Oasis-gitarristen Bonehead på scenen, och säger att eftersom Oasis inte kommer återförenas så får vi i alla fall det näst bästa. 

Men det blir tack och lov inte bara en nostalgiakt, för med senaste plattan Why Me? Why Not? har Liam (och hans många låtskrivare) överraskat oss med en stundtals riktigt bra skiva. Överlägsen allt med Beady Eye, hans tröstande napp efter att Oasis spruckit. Och faktiskt bättre än deras sista album, då Noels låtskrivarådra torkat upp, och de övriga i bandet gjorde fåfänga försök att skriva nåt i närheten av de fornstora dagarna. 

Detta vet Liam också. Så från 2000-talets katalog får vi därför bara höra en låt – mediokra Gas Panic! – ett klokt drag som blir uppenbart när SupersonicMorning Glory, Columbia och Acquiesce (den formidabla b-sidan på bandets första englandsetta Some Might Say) dundrar igång.  

Då flyger ölglasen i luften, nävarna viftas frenetiskt och fansens strupar jobbar på max i de allsångsvänliga refrängerna. Tyvärr skippar han Wonderwall, vilket är en stor besvikelse, men å andra sidan plockas klassikern Live Forever fram, vilket är en rätt bra ersättning. 

Denna kväll växer dessutom Liams sololåtar, framför allt balladerna Once och Beatles-pastischen For What It’s Worth, komplett med saftiga Eleonor Rigby-stråkar. Texten visar också att han inte måste vara en kaxig gaphals jämt och ständigt, i låten ber Liam faktiskt om ursäkt till alla som han retat upp genom åren. När fan blir gammal blir han religiös, tydligen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA