x
Nonchalans med självdistans

ShitKid, Plan B, Malmö

Nonchalans med självdistans

Recenserad av Alice Edenhed | GAFFA

Alla i lokalen vill vara ShitKid. Detta kan bero på att bandets medlemmar Åsa Söderqvist och Lina Molarin Ericsson är norra halvklotets coolaste personer. De har lyckats bygga upp ett universum där du vill vara en del, du är olyckligt kär. En helt vanlig alla hjärtans dag med andra ord. 

– Alla våra låtar är samma ... typ, säger sångaren Åsa Söderqvist samtidigt som hon väljer backbeat på synten.

Och där är ShitKid igång.

I några svaga sekunder är det oklart om de cirka 150 personer som samlats i den lilla lokalen på Plan B vet vad de köpt biljetter till. Det löser sig snabbt och allt är i sin balans.  

ShitKid gör-det-verkligen-själv. Åsa på gitarr och sång och Lina på bas och kör. Resten sköter trummaskinen. 

Det är tydligt att ShitKid gillar USA. Mycket. Musiken är inspirerad av amerikansk 90-talspunk. ShitKid är  Sveriges mest amerikan-klingande band. Låtarna är perfekta att städa argt till. Eller dra upp tubsockorna och greppa ditt basebollträ (som alla borde ha ett hemma).

Åsa plockar lojt upp en snusdosa ur högerfickan på sin röda kavaj och slänger sig på golvet mellan ackorden. Scenspråket är bra men blir något monotont. Dynamiken mellan Åsa och Lina är fantastisk. Det är en stor glädje för oss alla att de fann varandra. ShitKid vill verka oberoende av yttre omständigheter. I kväll finns det ändå bry hos duon. 

Emellanåt känns det som att det är ett trött återförenat gubbrockband vi ser på scenen. De väser ut texterna som om det är deras sista ord. Spelningen peakar aldrig riktigt. Den håller sig på ett stadigt “helt okej”. Det kan bero på att bandledaren denna kväll är en trummaskin. Det är stabilt, men avvaktande. De hade vunnit på att ta ut svängarna mer. Och ha en mänsklig trummis. 

Det finns guldglimtar då och då. Ett exempel på detta är Anger MGMT, en låt från det senaste albumet. Den framförs lugnt i verserna för att bryta ut i skränig rock i refrängen. Texten går över till den svenska versionen i slutet, Vredesterapi. Senaste albumet Duo Limbo/Mellan Himmel Å Helvete består av åtta spår. Men egentligen fyra, då hälften är svenska versioner av de engelska spåren. 

Att ShitKid är unika för Sverige har redan sagts för många gånger. Men de har onekligen något. Bland all välpolerad musik 2020 känns detta spännande. Det är förmodligen det Buzz Osborne från Melvins och Paul Leary från Butthole Surfers har sett hos ShitKid. Senaste albumet är nämligen inspelat i USA tillsammans med rocklegendarerna.

– Fuck Grammis, säger Åsa Söderqvists i samband med låten Summer Break. Publiken vrålar med. Albumet som låten är med på, Detention, var nominerad i kategorin “Årets Rock” på årets Grammisgala, men förlorade. Priset gick till Hurula. 

Förra albumets titelspår Detention är bra live. Men bäst är den gamla hitten Suger Town. Här ser vi äntligen något som skulle kunna vara klimax av spelningen. Åsa Söderqvist bränner av ett gitarrsolo som är perfekt obrytt. Hon flaxar fram och tillbaka på den lilla scenen och dånar fram toner från gitarren. Det bästa med framträdandet är ändå när Lina Molarin Ericsson hetsigt bankar sin bas mot synten som är inställd på ljudeffekten “koklocka”. 

De avslutande två låtarna, Poobrain och Please Be A Cocky Cool Kid känns lite väl ivrigt genomkörda. Det känns som att bandet vill efterfesta. Men det vill publiken med. 

ShitKid hade kunnat bete sig hur nonchalant som helst. Men de är ändå lite väl sparsamma. Men de har en stor självdistans. Det vinner de på. Konceptet är starkt och ShitKid är fortsatt värdiga. De är på frammarch.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA