x
Så välartad som extrem metal kan bli

Slipknot, Globen, Stockholm

Så välartad som extrem metal kan bli

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

(Arkivbild)

Jag minns Slipknots första spelning i Stockholm då det tog en halv låt innan en kille stapplade ut från kaoset med knäckt näsa. Och han var inte den enda den kvällen. Det var knappt en låt utan att nån i Slipknot röjde loss på golvet eller hoppade från balkongerna, vilket skapade både en samhörighet mellan band och fans, men också en nästan hotfull oförutsägbarhet – det kändes som att nästan vad som helst kunde hända. 

Så är det inte på Globen 2020.  

Borta är de våldsamma, fysiska urladdningarna, där både publik och bandmedlemmar drabbades av blodvite och smärre frakturer. Inget klättrande på högtalare eller hämningslösa dyk ner i publiken. Inga avhuggna kohuvuden på scenen, ingen läskig clown som försöker binda folk i publiken. 

Niomannabandet från Iowa har numera blivit en välslipad och tajt rockmaskin, där alla i bandet vet sin plats och inte bryter mot rutinen. Samma poser och samma låtar i samma ordning varje kväll. Inte blir det roligare av att ljudet stundtals är en mullrande röra, där man knappt hör annat än slagverk och grötiga gitarriff. 

Och efter ungefär var tredje låt kliver hela bandet av under ett par minuter, synbart utan anledning. Kanske behöver rockgubbarna andas syrgas? Hursomhelst, konserten tappar avsevärt i intensitet på grund av det.  

Publiken är dock på tå, och är enormt utlevelsefulla och peppade. När fjärde låten Nero Forte börjar blir det en spontan moshpit på ståplats, ett virvlande inferno av människor som bara växer under kvällen; likt ett svart hål sugs allt fler fans in. 

Och visst, det är en ruskigt stark låtlista som spär på entusiasmen. Inledande låttrion Unsainted, Disasterpiece och Eeyore – spår från de två första albumen och den senaste We Are Not Your Kind – är smart. Alla från bandets trognaste metalhuvuden till det gulliga medelklassparet framför mig kan rocka loss till sin favoritplatta.  

Några andra höjdpunkter under kvällen är Duality med en allsång som nästan spränger Globen, samt Psychosocial, där frontmannen Corey Taylor utövar headbanging på elitnivå. Och extranumren med (sic) och People = Shit är förstås exemplarisk.  

Showen följer dessvärre de standardiserade hårdrockingredienserna. Det är lite pyro, eldkvastar pustas ut från takhöjd, och Corey Taylor säger att Stockholm är en av världens bästa städer, och försäkrar oss om att bandet verkligen har längtat efter att få spela just här.  

Det enda som är aningen provocerande är innan konserten, då det istället för ilsken metal spelas smooth soul, 70-talsfunk och coctailjazz i högtalarna. Fast när konserten börjar så är inledningslåten AC/DC:s uttjatade For Those About To Rock 

Som sagt, Slipknot jobbar lite väl ofta enligt mall 1A. De ser fortfarande rätt tuffa ut i sina skräckmasker, och musiken är förvånande hård för att vara kommersiell, men det känns som att bandet gått mer mot yta och mindre mot innehåll.  

Kanske nåt som är oundvikligt när man spelat i 20 år och bara står på stora arenor inför tusentals fans, men lite synd är det.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA