x
Kollektivet har alla rätt utom ett

Amason, Cirkus, Stockholm

Kollektivet har alla rätt utom ett

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det finns en enda anledning till att Amasons spelning på ett utsålt Cirkus inte får full pott, och det stavas Gustav “Dungen” Ejstes. När han tar över micken och med sin nasala röst sjunger barnramseaktiga låtar så sker ett sånt monumentalt kvalitetstapp att man häpnar.  

Nu är Amason ett kollektiv där alla ska få vara med, javisst, men när man har landets kanske bästa sångerska i Amanda Bergman är det ett otroligt slöseri att bara använda henne till två tredjedelar.  

Dessutom är som sagt de låtar Ejstes sjunger tramsiga eller platta. Tre Karameller låter som Skvallerbytta Bingbång, och texten ligger inte långt därefter. Likaså är Samlaren stundtals rena gymnasieprosan. Att väldigt många nyproggare tycker att Dungen är världens åttonde underverk spelar ingen roll i sammanhanget – Ejstes borde sitta ner och spela istället, för det gör han fantastiskt bra. 

I övrigt är det närmast felfritt. Det batikklädda bandet är extremt samspelta och tajta till tusen, men väver samtidigt in många snygga detaljer i sin mjuka drömpop. Likaså är ljud, såväl som ljus och dekor utsökt. Mestadels visas galaxer och stjärnor på bildskärmen, men även blommande växter och Per Åhlin-mässiga animationer, samt en praktfull gul måne som dyker upp under Yellow Moon. 

Men kvällens starkaste stjärna är och förblir Amanda Bergman, vars ömsom djupt rökiga, ömsom kraftfulla stämma är helt förtrollande. Hennes säregna scenstil, där hon rör sig liksom sidledes, eller knycker till lite grann med kroppen är fascinerande. Att hon säger sig ogilla att uppträda live är svårt att ta in; hon äger scenen som få andra. 

Och när 32-åringen står still och sjunger så innerligt att hon bara skakar är nerven och känslan fullständigt överväldigande. I låtar som Älgen och Duvan är det så starkt att min sikt skyms av översvämmade tårkanaler. 

De mesta och bästa från debuten Sky City spelas, ibland i omarbetade versioner som adderar till dynamiken. De finaste låtarna från Galaxy 1 luftas också, däribland You Don't Have To Call Me och Marry Me Just For Fun. Likaså får vi höra hela EP:n Flygplatsen, med mina personliga favoriter Paradis I Krisen och titellåten; två enormt drabbande sånger om förlorad kärlek.  

Deras sakrala cover av Mattias Alkbergs Tjugonde blir ett av extranumren, där Lasse Stefanz frontman Olle Jönsson kommer in som överraskande gästartist. De gör även Red Red Wine ihop, låten som bandet och Jönsson framförde i helgens avsnitt av På Spåret. En ganska pajig dansbandsversion, men ändå ömsint och charmigt. 

Precis som Amason kan man säga. Ett ödmjukt, skickligt och förförande band som märkligt nog inte nått långt utanför landets gränser – än så länge. Frågan är hur länge vi kan ruva på detta gyllene Fabergéägg innan resten av världen hinner ikapp. 

Det är nog mest upp till bandet själva, som på sätt och vis verkar vara nöjda med att då och då göra lite ströspelningar eller en miniturné i Skandinavien. Själv är jag övertygad att om Amason bara vill, så har de alla möjligheter att göra världen till sitt ostron.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA