x
Proppmätta skottar smittade av arenasjukan

Simple Minds, Annexet, Stockhom

Proppmätta skottar smittade av arenasjukan

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det fanns en tid när Simple Minds var unga, snygga och häftiga; ett hett new wave-band som hyllades av de vassaste journalisterna i de kreddigaste tidningarna. Svartklädde sångaren Jim Kerr var smal som Iggy Pop och karismatisk som Nick Cave, och med sin kantiga skotska kunde han nästan uppfattas som, ja faktiskt, farlig. 

Men det var 40 år sedan. Nu är Jim Kerr en proppmätt fetknopp som jovialiskt lufsar omkring och vinkar lite avmätt som nån slags bedagad president eller kunglighet. Med jämna mellanrum vill 60-åringen att folk ska vifta på händerna och sjunga med i refrängerna, tydligt orolig över att gensvaret inte är på topp hos den medelålders publiken. 

Och så förstör han flera låtar genom att i tid och otid ge ifrån sig nåt slags “brrrrppp”-ljud. Ovärdigt bandets tidiga låtar, som till exempel Travel och Love Song, vars laddning och energi effektivt trubbas av på grund av detta missriktade glädjetjut.  

Så det är svårt för ett gammalt fan att glädjas åt när skottarna är ute på sin “40 Years Of Hits”-turné. (Bara det är ju en lögn – bandet har inte haft en hit sedan tidigt 90-tal, och spelar dessutom knappt en enda låt från 2000 och framåt.)

Men å andra sidan så verkar skottarna veta om att de numera är en nostalgiakt och lever upp till det så gott det går. De har själva insett att de 2 500 på plats knappast är där för att höra nytt material, då det mesta bandet gjort de senaste två decennierna är sövande menlöst intill ålderdomshemmets gräns.  

Jag är själv ett av fansen, vilket jag blev 1979, då bandet under några år släppte en svårslagen trio: Real To Real Cacophony, Empires And Dance och Sons And Fascination. Deras mix av kraut, postpunk och syntpop blev en hörnpelare i min musikvärld, en naturlig symbios av det bästa från Bowie, Kraftwerk och Joy Divison. Och som sagt, hur cool var inte Jim Kerr? 

Sen kom genombrottet 1983 med den mer tillrättalagda och polerade New Gold Dream (81-82-83-84), och listframgångarna gjorde att bandet gled mer och mer över i svulstig arenarock. När Don’t You (Forget About Me) blev en brakhit våren 1985 var det spiken i kistan för det Simple Minds jag avgudade, och jag har knappt lyssnat igenom en hel skiva av dem sedan Once Upon A Time släpptes senare samma år. Live har jag inte sett bandet sedan Roskilde-festivalen 1991, och det var ingen övertygande insats de gjorde då. 

Ändå ville jag så gärna att det skulle bli en härlig nostalgiafton på Annexet där gamla minnen skulle kunna få lysa upp kvällen. Och visst får jag små ilningar av välbehag när basen i Waterfront pumpar igång, av den välbekanta, ettriga sequenser-slingan i Love Songs inledning, och den inneboende euforin i New Gold Dream 

Men det mesta i övrigt är smittat av samma arenasjuka, lika dödlig för musikupplevelsen som coronaviruset är för en 80-åring. The AmericanUp On The Catwalk och Travel får samma könlösa behandling som överdimensionerade 90-talsspår som Let There Be Love och Real Life. 

Dessutom görs fåfänga försök att uppdatera gamla hits. Glittering Prize får en omgörning i rena Dylan-stilen, knappt ens i refrängen hör man vilken låt det är. Likaså framförs Book Of Brilliant Things av körsångerskan. Hon har förvisso en bra pipa, men kom igen! 

Nej, det blir ingen toppenkväll för mig eller en hel del av de övriga besökarna, vilket syns i andra setet när folk i allt stridare ström lämnar lokalen. Tiden är trots allt för kort för att slösa bort på minnen från förr.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA