x
Fake Names: Fake Names

Fake Names
Fake Names

Tre jänkare och en trägen västerbottning

GAFFA

Download / Epitaph
Utgivning D. 2020.05.08
Recenserad av
Kristofer Hadodo

Låt oss börja med definitionerna. Super betyder enligt Svensk ordbok "mycket fram­stående" och grupp betyder "samling personer som lätt kan över­blickas eller har en viss sam­hörighet". Att sammanföra dessa två ordled i tal om Fake Names är klart överdrivet. Brian Bakers delaktighet i först Minor Threat och sedan Dag Nasty präglade förvisso två begynnande subkulturer på 1980-talet och Dennis Lyxzéns delaktighet i Refused fortsatte präglingen på 1990-talet. Övriga medlemmar är det sannolikt ingen som hört talas om, om ens deras respektive band. Endast de initierade känner till Michael Hamptons avtryck i musikhistorien, dito Johnny Temples. Slutsats: Tona ner förväntningarna och kalla Fake Names för var det faktiskt är, en grupp.

Forna skolkamraterna Baker, Hampton och Temple fick idén till Fake Names redan 2016. Till frontman föredrog de den trägne västerbottningen Lyxzén och i våras släpptes första smakprovet, Brick. Det, och resten av materialet, är lättillgänglig powerpop med stänk av punk och emo, levererat i något slags halv-hetsigt tempo. Skivans tio spår avverkas på en knapp halvtimme och sång, kör, gitarr, bas och trummor framförs yrkesvant.

Resultatet är inte platt som en pannkaka, men Fake Names har inte det sting man kanske förväntar sig och det är långt mellan segerropen. Lyxzén presterar innerligt (framför allt i Being Them och Weight) och Baker levererar trygga melodier, men totalt sett genererar veteranerna inget som berör på djupet. Snarare en hygglig dos nostalgi.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA