x
Steve Earle & The Dukes : Ghosts Of West Virginia

Steve Earle & The Dukes
Ghosts Of West Virginia

Ond bråd död

GAFFA

Album / New West
Utgivning D. 2020.05.22
Recenserad av
Ernst Adamsson Borg

Det finns en charm i att alltid säga som man tycker och förmedla historierna ingen annan vill ta i. Att Steve Earle anammat detta som ett livsmotto har sedan länge stått tämligen klart. Att de åsikter och berättelser han förmedlar tidvis har samma inverkan som ett svingat basebollträ måttat mot målets käke tycks inte röra honom i ryggen. Vissa sanningar är just bara, ja, sanningar, enligt Earle.  

Den senaste i raden realiteter är en skiva betitlad Ghosts Of West Virginia och återberättar historien om den tragedi som inträffade i gruvan Upper Big Branch år 2010. Gruvan, som albumnamnet redan avslöjat, ligger placerad i staten West Virginia, och den tragedi som menas förorsakades av en brand som resulterade i 29 arbetares död. 

Med händelsen i bakhuvudet är det lätt att anta att ilska är det vapen som ligger närmast till hands, ett tillhygge Earle själv använt vid olika tillfällen. I detta fall kan något annat dock utrönas, istället för ilska och bitterhet är det dialog som får stå centralt placerad på scen. Han uttrycker det själv genom att förklara att vi inte ska se de som röstade på Trump som idioter. Avfärdar vi dessa som rasister och idioter är vi körda, det är nämligen inte sant, hälsar Earle genom pressmeddelandet.

Ett grepp som Earle bemästrar. Istället för att bygga om den tragedi som inträffade till ett slagträ mot Trump eller kolgruvor återberättar Earle istället livshistorierna om de människor som miste livet, något som kulminerar i It’s About Blood, i vilken Earle nämner alla de 29 som miste sina liv vid namn. Allt till toner som dryper av en mörk folkmusik av amerikanskt snitt, till tänderna bestyckat med gnisslande fioler och banjo.

I övrigt har Earle spelat in albumet i mono, även om det, tråkigt nog, beror på att han själv har blivit lomhörd och inte längre hör effekten som stereo ger. Det ska tydligen medföra lite extra tryck när det är monoinspelningar, en personlig uppfattning som kan härstamma från någon rad i en bok om skivsamlare, vilket då gör att det kan vara hittepå. Men det blir lite bättre när raderna ”mono recording” når ögonen. Vad det gör med öronen lämnas därhän, men det är i alla fall uppiggande att höra Earle göra något eget, det senaste albumets tolkningar av läromästaren Guy Clark var inte lika medryckande som spåren på Ghosts Of West Virginia.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA