x
Manic Street Preachers: The Holy Bible

Manic Street Preachers
The Holy Bible

KLASSIKERN: De maniska predikanternas mästerverk

GAFFA

Album / Epic
Utgivning D. 1994.08.30
Recenserad av
Johan Jacobsson Franzén

GAFFAs Johan Jacobsson Franzén berättar om en skiva som stryker mothårs. Men öppnar du dina öron för The Holy Bible kommer den belöna dig med starka känslor, en större hjärna och en mängd bok- och filmtips.

Innan jag satte mig ner för att skriva den här artikeln sträckläste jag Everything (A Book About Manic Street Preachers), musikjournalisten Simon Prices biografi över rockgruppen Manic Street Preachers. I mångt och mycket är den lysande – den balanserar hela tiden på den sköra/sköna knivseggen mellan hagiografi och grävande reportage. Simon älskar och förstår Manic Street Preachers, men han ser dem inte genom rosenröda, idoliserande glasögon. Personligen är jag ett stort fan av sådant – jag tycker spänningen som uppstår i mötet mellan kärlek och objektivitet är fullkomligt oemotståndlig. 

Den enda kritiken jag har mot Everything är egentligen att den gott kunde innehållit mer nutidshistoria. Förvisso publicerades den redan 1999 – blott sju år efter släppet av Manic Street Preachers fullängdsdebut Generation Terrorists – så när den var ny hade ”alla” fortfarande saker som Madchester, Järnridåns fall, grebo, Margaret Thatcher, grunge, Douglas Coupland, home counties shoegaze, John Major, The Second Summer Of Love och Europeiska Gemenskapen i färskt minne. Men för en 14-åring som för några timmar sedan fick hela sin världsbild omkullkastad av Generation Terrorists-spåret Motorcycle Emptiness måste Everything lämna en del övrigt att önska. Vad var new lad? Vilka var The Wonder Stuff? Hade skivbolaget Sony Music och tidningen NME någon makt? Everything tar – tämligen närsynt – för givet att du vet svaren på dessa (och många liknande) frågor. Tyvärr är den, helt enkelt, inte tänkt för evigheten. Vilket får till följd att den vingklipper Manic Street Preachers något.

Udda fåglar

Ty att Manic Street Preachers både var en produkt av och stod helt utanför sin samtid är en extremt viktig bit i deras pussel, så att säga. När de dök upp på Storbritanniens musikscen definierade de uttrycket ”udda fåglar”. Hur mycket man än letar bland topplistor och utgivningsscheman så kommer man inte hitta några konstellationer/artister som liknar dem. ”De predikar om upplopp, socialism, hat, självhat, blodig revolution och fullständigt förakt för kompromisser”, skrev poeten Steven Wells i just NME (4/8, 1990). ”De har mer energi och ilska och intelligens än något annat band jag intervjuat.” Syftade han på Manic Street Preachers eller Fine Young Cannibals, liksom?

För att parafrasera den ofta citerade sloganen på jazzsamlingen Blue Break Beats (Blue Note, 1992): ”Du måste ha kunskap om 80- och 90-talet för att digga Manic Street Preachers själva Manic Street Preachers-aktighet!!!” Och aldrig – varken tidigare eller senare – var Manic Street Preachers mer Manic Street Preachers-aktiga än på albumet The Holy Bible.

Ett ouppfyllt löfte

Våren 1994 – när The Holy Bible spelades in i ”pyttelilla” Sound Space Studios i Cardiff – bestod Manic Street Preachers av James Dean Bradfield (sång, gitarr, komposition), Richey Edwards (gitarr, lyrik), Nicky Wire (bas, lyrik) och Sean Moore (trummor, komposition). De fyra lärde känna varandra som barn; alla bodde de i och kring den sydwalesiska småstaden Blackwood. Enligt dem själva delade de en relativt idyllisk arbetarklassuppväxt – de lyssnade på skivor, musicerade, diskuterade, läste, såg på film, sportade, experimenterade med smink, hade urtråkigt, drack te och gick i skolan tillsammans. I mitten av 80-talet bildade de så ett band som (åtminstone i teorin) var en frän sammansmältning av allt de upplevt, allt de stod för och alla deras influenser – Public Enemy, Guns N' Roses, Valerie Solanas, Karl Marx, Marilyn Monroe, The Clash, Rumble Fish, Sylvia Plath, Tennessee Williams, McCarthy, Sex Pistols, George Orwell, Francis Bacon, Apocalypse Now …

”Namnet Manic Street Preachers kom till mig i en dröm”, har James sagt. Länge var Manic Street Preachers ett ouppfyllt löfte. Att läsa intervjuer med dem och titta på fotografier av dem var ytterst lärorikt och upphetsande – vem kan glömma citat som ”we are the decaying flowers in the playgrounds of the rich” och Richeys nakna, Marilyn Monroe-stämplade överkropp på omslaget till NME, 3 oktober 1992? Att ta del av deras första plattor var dock som att springa ett uthållighetslopp bredvid ett gäng omdömeslösa stadium- och glam-rocknissar. Nickys otaliga provokationer – minns till exempel när han önskade att R.E.M.-sångaren Michael Stipe skulle ”gå samma väg som Freddie Mercury” – var också ofta synnerligen tröttsamma. 

Prostitution, anorexia, fascistiska skönhetsideal och förintelsen

Med The Holy Bible – uppföljaren till Generation Terrorists och Gold Against The Soul (Columbia, 1993) – infriade däremot Manic Street Preachers ens skyhögt ställda förväntningar. På en och samma gång är den tankeväckande, konfrontativ, precis/sönderfallande, tvivlande, introvert/utagerande, rätt svårlyssnad (den är mer post-punk/alternativrock än Bon Jovi, om man säger så), misantropisk/human, brutal och förvriden. Richeys texter behandlar bland annat prostitution, anorexia, fascistiska skönhetsideal och förintelsen. The Holy Bible stryker, med andra ord, mothårs. Öppnar du dina öron för den kommer den belöna dig med starka känslor, en större hjärna och en mängd bok- och filmtips. Ett mästerverk i en, som sagt, helt egen liga. Ljudet av den brittiska gruvarbetarstrejkens intellektuella, trasiga barn. 

Några månader efter det att The Holy Bible skickats skrikande ut i världen – onsdagen 1 februari 1995, för att vara exakt – checkade Richey ut från hotellet Embassy Hotel i London och försvann. Efter mycket självrannsakan beslutade sig Manic Street Preachers för att ändå fortsätta trampa upp sin egen stig genom decennierna. Nästa kapitel i deras historia tog sin början.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA