x
Håkan Hellström : Rampljus Vol. 2

Håkan Hellström
Rampljus Vol. 2

En blindtarm på karriären

GAFFA

Album / Tro Och Tvivel
Utgivning D. 2020.07.10
Recenserad av
Emil Viksell

Jag börjar känna mig som någon av de där hjärndöda snubbarna som nödvändigtvis inte är SD men som kommer med en sådan graverande SD-hållning att det sjunger om det. Ni vet, sådana där som vet absolut ingenting om någonting och överkompenserar med ljud, utrop och högfrekvent kommenterande på diverse forum där ingen har bett om det.

Jag upprepar nämligen mig själv. Inleder den här recensionen på ungefär samma sätt som jag inledde Vol. 1-recensionen. Det är för att jag måste vara absolut säker på att läsaren förstår att jag distanserar mig från denna pöbeln så långt det bara går, det slödder som aldrig någonsin har värdesatt Håkan på något sätt. Jag stöter nämligen ifrån mig denne begåvning av helt andra orsaker.

Vol. 2 är kort och gott en fortsättning på Vol 1.. Tanken är att detta Rampljus-album ska ses som en helhet. Men helhetsgrepp och sammanhang är just vad Håkan saknar för tillfället. Inte gör det heller någonting att jag upprepar mig, när Håkan tagit återvinningen till en helt ny nivå den här gången. I Ska Flyga Nu återbrukas utöver I Don’t Like Mondays också en serie av hans egna låtar. Håkan är engagerad i en rörig cirkeldans kring sitt eget musikaliska nav.

På detta ”mixtape” också gästinhopp från parnassen. Det mest onödiga är Mikael Persbrandt i rollen som skivbolagsboss och ett telefonsamtal där Håkan återigen lajvar det han inte längre är, en pojkgrabb, som gnyr att han har spelat in en låt som ”min mamma tycker är den bästa någonsin”.

Visst är hela det slarviga och ”löst-i-kanterna”-greppet medvetet, men detta revyliknande sammelsurium ringer så ofärdigt och ohelt att det känns som att detta album glidit Håkan ur händerna redan på idéstadiet. En gång i tiden skrev han texter som vibrerade i lyssnarens kropp. Som ännu vibrerar. Nu får man nöja sig med scatsång, fylle- och dialektteater och ”adlibs” till svengelskt nonsens som bara fungerar på dess mest ytliga nivå. Att hitta referenser och att i alla fall med jämna mellanrum gotta sig i Jocke Åhlunds mellanöliga och haschiga 70-talsgung är allt som återstår.

Vol 2. är en blindtarm på på Vol 1. som i sin tur är en blindtarm på Håkans karriär. Blindtarminflammationen har bara växt sedan 2 Steg Från Paradise (2010).

Gör något. Någon. 

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA