x
Hurts: Faith

Hurts
Faith

Ljum, jämntjock och lättglömd

GAFFA

Download / Lento
Utgivning D. 2020.09.04
Recenserad av
Kristofer Hadodo

Den mycket allvarsamma engelska syntpopduon Adam Anderson och Theo Hutchcraft presenterade sig för världen 2010. Trots att jag inkluderade det ståtliga debutalbumet på min årsbästalista svalnade mitt intresse snabbt för gruppen. Varför? Redan på andra albumet, Exile 2013, förlorade Hurts sin attraktionskraft. Såsiga ballader staplades på hög, häftiga effektförsök föll platt och resultatet blev en smärre gäspning.

Snabbspola till 2020: Anderson och Hutchcraft har tagit ny kraft och lanserat sitt femte album. Man känner omedelbart igen den sobra sångrösten och de ståtliga och allvarsamma anslagen. Det samma gäller Hurts fäbless för ballader.

Det var fem år sedan en Hurts-singel noterades på en officiell topplista. De fyra singlar som hittills släppts från Faith har inte ändrat på detta, trots att både Voices och Somebody har ett rätt bra schwung. Balladen Redemption däremot är platt fall. Varför släpptes inte All I Have To Give istället?

Kan nog påstå att jag med säkerhet hör hur Hurts inspirerats av Phil Collins In The Air Tonight i Liar (det är ju en källa man måste respektera) och att de aldrig kunnat arrangera Suffer utan att låna så uppenbart från Depeche Modes I Feel You och Walking In My Shoes (inga dåliga källor de heller). Hurts har förstås egna idéer också. I både Numb och Fractured gör de något slags trubbig electrosoul med R&B-touch medan Slave To Your Love och White Horses (skivans två längsta spår) är gedigen syntpop utan krusiduller.

I grund är soundet intakt. Det brukar uppskattas. Men trots visst framåtblickande känns Faith ljum, jämntjock och lättglömd. Skivan skulle må bra av en brutal upptempolåt, en kontrasterande gästvokalist eller ett oförutsett av- eller utbrott på två eller tre sekunder.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA