x
Metallica: S&M2

Metallica
S&M2

Inte lika onödigt som förra gången – ändå meningslöst

GAFFA

Album / EMI
Utgivning D. 2020.08.28
Recenserad av
Emil Viksell

Det är 20 år sedan Metallica langade fram den fullständigt onödiga S&M (1999). Samarbetet med San Francisco Symphony. Ett livealbum som egentligen inte var så mycket ett samarbete utan mest ett thrashband som lirade sitt och en orkester som försökte hävda sin plats i sammanhanget.

Det är något bättre den här gången. Den klassiska musiken rimmar betydligt bättre med Metallica-materialet. Det är mer genomarbetat, som det heter. Men jag kan ändå inte förstå poängen med dessa arrangemang. Varför hårdrockarna och hårdrockspubliken så desperat försöker upphöja sin subkultur till något slags konstmusikstatus. Visst består stora delar av hårdrocken av symfoniliknande orkesterarrangemang, med klassisk banduppställning. Det räcker väl mer än väl?

Vi får inte alls samma tryck som i originallåtarna. Metallica är bra för att de kan thrash-riffa melodiskt, inget annat. Att dränka en så fantastisk låt som Master Of Puppets i en massa jäkla orkesterbjäfs framstår som helt obegripligt – trots att det låter betydligt bättre än det gjorde 1999. Allra bäst funkar kollaborationen när bandet ställs åt sidan och endast James Hetfield sjunger ikapp med orkestern, som i The Unforgiven III. Här är den låten nästan bäst, men ställd bredvid resten av Metallicas material, utan orkester, är den ju ingenting.

På det sättet är det här projektet intressant. Att det vänder upp och ned på bandets kvaliteter. Det bra blir medelmåttigt och det medelmåttiga blir bra. Men vad själva poängen egentligen är förblir höljt i dunkel. Men grattis Metallica, ni har ännu en gång bevisat att ni kan göra lite som ni vill. Och den platsen i kulturen har ni ändå förtjänat. 

Så, iväg och gör ett bra album nu. Det var längesedan.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA