x
Nas: King's Disease

Nas
King's Disease

Kommer alltid att vara kungen på tronen – trots allt

GAFFA

Album / Mass Appeal
Utgivning D. 2020.08.21
Recenserad av
Fredrik Langrath

Att som Nasir Bin Olu Jones inleda sin karriär med att släppa ett av de viktigaste och absolut bästa albumen i hiphophens historia är på både gott och ont. Det positiva för Nas är att skivan vägrar att åldras, utan den är precis lika poetisk och blytung idag som när den släpptes 1994. I och med det kommer Nas alltid att vara kung på tronen, vid varje tillfälle en ny människa upptäcker Illmatic så är han ånyo bäst i världen. Det negativa är att vad han än gör, så blir det jämfört – och det är omöjligt att nå de höjderna igen.

Jag beundrar honom dock i sina enträgna försök att hålla sig relevant. Det hade inte alls varit konstigt om Nas dragit sig tillbaka och gömt sig i en takvåning efter en sådan debut. Någonstans måste han ju ha vetat redan då att det skulle bli omöjligt att toppa. Att inleda med en för bra skiva kan som bekant vara hämmande för kreativiteten (läs Lauryn Hill).

Med detta avklarat tänker jag inte jämföra King’s Disease med Illmatic. Skivan innehåller ett par riktigt fina spår, särskilt de tre sista låtarna och i synnerhet låten The Cure känns som styrkebesked. Tyvärr är vägen dit lite för lång och stapplande. Skivan är faktiskt bara 38 minuter lång, men den känns längre på grund av tråkiga utfyllnadsspår som 27 Summers och Replace Me.

Texterna känns mer laddade än på länge, och det märks att Nas fortfarande har saker att säga. Problemet ligger ofta i förpackningen och framförandet. Nas låter faktiskt ganska trött stundtals, och det är gott om tråkiga produktioner. Kanske dags att släppa en renodlad poesisamling istället?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA