x
Sufjan Stevens: The Ascension

Sufjan Stevens
The Ascension

Mycket vibration, för lite sofistikation

GAFFA

Album / Asthmatic Kitty
Utgivning D. 2020.09.25
Recenserad av
Jonathan Sindihebura

Carl Von Linné skrev om de två olika Sufjan-fans som rör sig på vår planet. Jag tror att det var han. Två olika släkten av den art som har upplevt nya definitioner av att "bryta ihop till en låt", under artistens 20 år långa karriär. Två av hans senaste utgivningar, The Age Of Adz och Carrie & Lowell, utgör pålitliga lackmustest.

Det är inte så svårt att säga vilka det här elektroniskt fokuserade albumet kommer att tilltala vid en första anblick.

Ett försök att inte luta sig mot jämförelser med andra skivor i diskografin innebär att det plötsligt blir svårt att svara på den överhängande frågan: vad är det som saknas på The Ascension? För något är det ju. Något som gör att albumet inte blir en enastående upplevelse. Det går att ta på ett antal lakuner – tillsammans löst sammanhängande.

Om en tematisk röd tråd finns går den inte att hålla fast vid, den är för tunn och bräcklig. Eller så stark och personlig för Sufjan själv att den inte går att beskriva på det sofistikerade sättet han vanligtvis närmar sig känslor. Sedan har sättet rösten komprimerats på i produktionen en förminskande effekt på mycket som sägs. Intentionen ligger kanske någon annanstans, inte i versernas innebörd. Sufjan omfamnar istället repetitioner som ett nästintill shamanskt verktyg, mest hörbart på spår som Video Game på albumets första hälft.

Under andra hälften får vi glimtar av personen Sufjan Stevens. Från hans välbekanta längtan till en Gud på Ursa Major och andliga förvirring på titelspåret, till en ny slags hopplöshet och paranoia inför samtiden på America. Då, äntligen, börjar saker klarna. Precis när det snabbaste och mest klaustrofobiska tåget föraren Sufjan någonsin låtit oss sitta på börjar närma sig slutstation. Men så tar det plötsligt slut.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA