x
Pale Honey: Some Time, Alone

Pale Honey
Some Time, Alone

Hårt blev mjukt – ändå inte mesigt

GAFFA

Album / Bolero
Utgivning D. 2020.11.06
Recenserad av
Janne Hallman

När Pale Honey dök upp för drygt fem år sedan var det som en duo med gitarr och trummor och jämförelserna med White Stripes och The Kills stod som spö i backen. Likaså fick sångerskan Tuva Lodmark konstant se sig vägd och bedömd gentemot storheter som PJ Harvey och Karen O.  

Nåja, sämre jämförelsepunkter kan man ha, så om dessa har stört bandet eller inte låter jag vara osagt.

På sitt tredje album har göteborgarna i alla händelser släppt mycket av riffen och dessutom fått en tredje medlem i och med producenten och liveförstärkningen Anders Lagerfors på bas och syntar. Därför består arrangemangen på Some Time, Alone av mycket mera syntar än tidigare, vilket ger ett mjukare sound. 

Men mjukt behöver inte betyda mesigt, kolla bara på Beach House, The xx och Still Corners. Precis som dem har Pale Honey en cool attityd och en skön stil som räcker långt.  

Skivan består inledningsvis av drömpop med en hel del mörka undertoner. Ofta kommer jag att tänka på både Mazzy Star och Spiritualized i fråga om lågintensivt stämningsskapande. Fast när trion plötsligt bryter av med kaxiga riff i Treat You Good, så ger det en kontrast som friskar upp. 

Sämre går det i skivans andra del när de återfaller i gamla tankebanor. Det kantiga Joy Division-soundet i Set Me Free, ettriga Killer Scene – förvisso ett hotfullt stycke indierock, helt i paritet med titel och text – liksom primitiva och stökiga Bad Thing, känns väldigt aparta i sammanhanget.  

Pale Honey bör nog bestämma sig för vilken inriktning de ska ta i framtiden, för som det är nu blir intrycket för spretigt och opersonligt. Även om man förmodligen inte kommer höra en lika självklar höstplatta under 2020.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA