x
Hurula: Jehova

Hurula
Jehova

Det värmer själen men bränner inte till

GAFFA

Album / Razzia / Sony
Utgivning D. 2020.10.23
Recenserad av
Emma Olsson

Han har tidigare hyllats som vår främsta samtidsskildrare. Med rak poesi och rivig pop-punk lyckas Robert Hurula berätta om sånt som sällan får ta plats. Tidigare har han tagit med oss på resor till hans svåra uppväxt, destruktivitet och psykisk ohälsa. Trots att Jehova bjuder på en betydligt mer positiv ton, finns såklart vemodet till viss del kvar. Det är trots allt Hurulas skapelse.

Enligt honom själv ska det nya albumet symbolisera ett ljus eller en väg ut från den mörka känslan på förra skivan. Nu handlar det om en önskan om att kunna tro på att det finns något magiskt i livet. Vilket förklarar den känslomässiga skiftningen. Även om temat är hämtat från hans eget liv, vilket är ständigt återkommande för Hurulas album, landar det perfekt just nu. Är det någon gång Hurula ska släppa ett något mer hoppfullt album, så är det år 2020.

Jehova får känslan i musiken ta precis lika mycket plats som de berättande texterna. Skivan är huvudsakligen inspelad live, vilket ger den ett spontanare och mindre polerat uttryck. Det är hittigt, ösigt och ärligt. Det kan beskrivas som Hurulas mest lättlyssnade album, med diskretare punk och mer pop. Låtarna byggs upp av melodier som fångar tag och refränger som sätter sig. Stillsamma Främlingar Igen och Arvet blir som en fin vila från poprefrängerna och de riviga gitarrerna.

Jehova är inte ett märkvärdigt album egentligen och det bjuder inte på några större överraskningar – men det är bra. Det blev trots allt en favorit redan efter första lyssningen och kommer spelas flitigt framöver. Albumets sista låt, Ikväll, Ikväll, hade gärna fått tugga på ett tag till. Istället får skivan börja om på nytt. Igen och igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA