x
Billie Holiday: Lady In Satin

Billie Holiday
Lady In Satin

KLASSIKERN: Vattendelaren

GAFFA

Album / Columbia
Utgivning D. -0001.11.30
Recenserad av
Johan Jacobsson Franzén

Motbjudande katastrof präglad av död, misär och svårt missbruk – eller ett känslofyllt, moget och tekniskt intressant mästerverk? GAFFAs Johan Jacobsson Franzén behandlar Billie Holidays alltid intressanta album Lady In Satin.

I monografin Billie Holiday: The Musician And The Myth (Viking, 2015) skriver jazzkännaren/professorn John Szwed att ”[Billie] Holidays sista två studioalbum, Lady In Satin (Columbia, 1958) och Last Recording (MGM, 1959), är de mest kontroversiella inspelningarna hon någonsin gjorde”. Ett mycket sant påstående. 

Framför allt Lady In Satin är en massiv vattendelare. Några anser att den är en motbjudande katastrof präglad av död, misär, svårt missbruk och alltför sockersöta stråkarrangemang. Andra menar att den är ett känslofyllt, moget och tekniskt intressant mästerverk. Billie själv lär ha hållit den högst av alla sina (ungefär 15) fullängdare. Vad gäller, egentligen?

Ett geni, en poet, en föregångare

Diskussionens vågor går ofta höga kring Billie Holiday. En av anledningarna till det är (förstås) att Billie var en oerhört komplex person. Att pressa in henne i ett smalt fack – ”den gudabenådade jazzsångerskan som tragiskt nog knarkade ihjäl sig”, säg – har alltid varit respektlöst på en mängd olika plan. Ändå finns det folk som än i våra dagar gör just detta. Och i deras kölvatten följer debatten. Klicka dig fram till Billie Holiday-avdelningen på Rate Your Music (gud vad irriterande den sajten kan vara ibland) om du inte tror mig.

Vill man bredda sin syn på Billie bör man sträckläsa Farah Jasmine Griffins ofta lysande bok/appell If You Can't Be Free, Be A Mystery: In Search Of Billie Holiday (One World, 2002). Ty i den framhåller Farah – som till vardags arbetar på Columbia University – att Billie var ett musikaliskt geni, en poet, en föregångare (både konstnärligt och politiskt), en hantverkare, en ”race woman” (för att citera henne själv), en diskriminerad kvinna, en underskattad artist, en rumlare, en medlem av arbetarklassen, en lady, en förebild … I If You Can't Be Free punkteras, helt enkelt, många av de farliga myterna, fördomarna och felaktigheterna som omgärdar Billie. Med andra ord är den även ett perfekt ackompanjemang till Lady In Satin.

För att uppskatta Lady In Satin till fullo så måste man nämligen ha samtliga Billies sidor – alla aspekter av hennes mänsklighet – i sitt bakhuvud. Vill du att Lady In Satin ska låta som stenkakorna som Billie släppte på Columbia-underetiketterna Brunswick, Vocalion och Okeh mellan 1933 och 1942 – det vill säga fulla av ”soliga rytmer” och ”instrumental bravur”, som Gary Giddins uttryckte det i tegelstenen Visions Of Jazz: The First Century – kommer du till exempel att bli besviken. (Dessutom borde du skämmas – mästare som Billie Holiday upprepar sig inte.) Detta sagt så går det en röd tråd mellan dessa stenkakor och Lady In Satin – Billies enastående förmåga att ladda vissa ord med total känsla och mening förenar dem. Erfarenheterna som Billie fick under sin stenkakeperiod (alltifrån mer respekt från hennes kollegor till fler rasistiska polisingripanden) påverkade även henne. 

Måste musik vara perfekt?

Varje gång jag tar del av Lady In Satin hör jag alltså Billies liv och egenskaper, med allt vad det innebär. När somliga förståsigpåare reducerar den till blott ”ett verk insjunget av en narkoman som drack en kanna gin om dagen” förstår jag ärligt talat ingenting. Har de något slags ”allt som inte är gjort av unga, vita räkmackeglidare är dåligt”-filter i öronen? Gillar de inte skivor som kommer från hjärtat? Måste musik vara perfekt? Jag är överlycklig att Billie tog kontakt med den slicka arrangören Ray Ellis (då kanske mest känd från pop/easy listening/jazz-orkestern Ray Ellis And His Orchestra, vilken också backar upp Billie på Lady In Satin). Jag är överlycklig att Billie och Ray gick in i studion Columbia 30th Street Studio i New York med ett gäng låtar som Billie aldrig sjungit in tidigare under armarna. Jag är överlycklig att Billies av tiden märkta, men fortfarande långt ifrån uträknade röst gifter sig så bra med Ellis tröstande stråkar. Jag är överlycklig att Billie funnits.

Drygt 13 månader efter släppet av Lady In Satin – fredagen 17 juli 1959, för att vara exakt – avled Billie Holiday, 44 år gammal. Kort innan såg LP:n Billie Holiday, som sedermera döptes om till Last Recording, dagens ljus. Med tanke på att den, i princip bokstavligt, slutfördes när Billie låg på sin dödsbädd är den inte helt lätt att försvara. Men det går, det också. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA