x
Gorky's Zygotic Mynci: Barafundle

Gorky's Zygotic Mynci
Barafundle

KLASSIKERN: Barock psykedelia från psykotiska apor

GAFFA

Album / Fontana
Utgivning D. 1997.04.07
Recenserad av
Daniel Horn

GAFFAs Daniel Horn skriver om en skiva av ett walesiskt band som banade ny väg när britpoppen gick på tomgång.

– Där, bakom de slottsliknande fasaderna, där bor faktiskt Robin Williamson.

Euros Childs pekar med hela armen men håller liksom ned entusiasmen något. Han är ju inte här för att guida mig genom Cardiff och det är dumt att verka för hängiven en särskild artist när man hänger med the enemy, journalisten.

Året är 2013 och jag träffar en av mina stora idoler i Wales huvudstad. Och även om Euros Childs hellre vill prata om sin senaste soloskiva är jag inställd på att snacka om albumet som förändrade min syn på det mesta: Barafundle från 1997.

Frisk fläkt från Wales

Strax innan millennieskiftet hade indie-kulturen från 90-talet slagit knut på sig själv. Vad fanns att hämta ur den så kallade britpopscenen? Hur gick man vidare, vilka nya infallsvinklar och vilken ny inspiration kunde man föda näring ur? Att skapa där man står har alltid varit britternas väg att gå. Blanda kulturer från hela världen och servera den i en rå och grå tappning, men britpoppen stod i ett vägskäl. Rent av i en återvändsgränd. Som det går när något blir för stort. Ur det kom då den friska fläkten från Wales. De speedade, gräsglada revolutionärerna i Super Furry Animals stod för galenskapen, Gorky’s Zygotic Mynci stod för det mer timida, sakrala, det nästan Frälsningsarmé-vibbiga, det pretentiösa. Inspirationen kom lika mycket från den rådande tweepop-scenen som från den brittiska psykedeliska folkrocken hämtad ur sena 60-talet, tidiga 70-talet. Tänk Fairport Convention, Pentangle och The Incredible String Band som ovan nämnda Robin Williamson var med att starta upp. Musik som kanske inte svänger särskilt mycket men som bär på lager av lager av sofistikation och godis för en hjärna som vill bli hög av musik snarare än av svampar. 

Musikaliskt medeltidslajv?

Dissaren skulle kunna kalla Gorky’s Zygotic Myncis fjärde skiva för ett musikaliskt medeltidslajv, men det är att avvisa albumet lite väl lättvindigt. Särskilt om du en gång har gått ner dig i den brittiska psykedeliska folk-musiken från summer of love-eran. Gorky’s Zygotic Mynci är i likhet med sina föregångare inget spex-band – snarare tvärtom. Barafundle är fyllt av allvar, hängivenhet och ibland frustration.

Och skivan är fascinerande från början till slut, även drygt 20 år senare. Den inleds barock-aktigt med mungiga, och briserar ut i ett gungigt popsväng. The Barafundle Bumble bär på starka tonårskänslor där historieberättaren försöker undanhålla för sina föräldrar vad som faktiskt händer i kroppen. “Nej, mamma och pappa, jag samlar bara på frimärken. Inget annat.” Detta till musik som skiftar i dynamik precis hela tiden. Man är på sin vakt. Sen betas de av, klassiker efter klassiker. Mystiska och mytiska Starmoonsun med sina barocka stick och episka “lalalala”-sång mot slutet. Patio Song som målar upp en helt förtjusande dag fram tills att Euros Childs går från engelska till walesiska och sjunger om att regnet och vintern tar över allt och sänker dig totalt. Här är det ack så lätt att relatera som skandinav. Det där med att Euros går från engelska till walesiska, det är ett tema man får mer av på Barafundle och det skapar en känsla av rimlig exoticism och ger den där unika pricken över i-känslan. Att man får vara med om något tidigare ogjort.

Även Heywood Lane bör nämnas, en enorm höjdpunkt mitt bland höjdpunkterna. Euros Childs skapar en låt för lägerelden. Den blir maffigare och maffigare, som en sekt som tar mer plats och blir mer resolut. Som The Polyphonic Spree i sina bästa stunder. Mot slutet har vi nått den självklara allsången. En låt att skråla med i. Lalalala, rakt ut i evigheten.

Och Megan Childs, som för övrigt är Euros syster, måste få ett eget stycke i den här historien. Hennes stråk-jobb är nämligen något helt utan dess like. Lyssna bara på Sometimes The Father Is The Son, där hon under versen sätter stämningen och där hon i refrängen briljerar totalt. Hennes stråkar glider direkt efter den finstämda låten in i urladdningen Meirion Wyllt. En av oerhört få gånger då Gorky’s Zygotic Mynci faktiskt jobbar med distortion. 

Ingen ironi

Albumet öppnade nya vägar för indiepoppen. Samtidigt blev freak folk ett begrepp och band vågade ta steget och visa sig pretentiösa och innerliga. Det finns liksom inget ironiskt över vare sig Gorky’s Zygotic Mynci eller Barafundle. Lekfullt är det, absolut, men alltid med ett blodigt allvar i bakgrunden. När band som Blur och Oasis bröstade upp sig gick den här samlingen av ickehjältar vidare och skapade i lugn och ro och med tryggt självförtroende.

Men vad tyckte då Euros Childs om skivan, den där sommaren 2013? “Lite väl tillrättalagd”, var hans korta betyg. Smaken är som baken.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA