x
Miley Cyrus: Plastic Hearts

Miley Cyrus
Plastic Hearts

Cyrus klär i 80-talsrocken

GAFFA

Album / RCA
Utgivning D. 2020.11.27
Recenserad av
Moa Edstam

Miley Cyrus gör återigen uppror mot sin gamla identitet. Likt method acting har hon sedan tiden som barnskådespelare gått från genre till genre och helhjärtat levt sig in i varje ny roll. Popstjärna, R&B-rebell, countryartist och nu rockdiva. På sitt sjunde studioalbum har sångerskan omfamnat 80-talsrocken och inget har känts mer självklart. Hennes riviga och kraftfulla röst passar utmärkt till det nya soundet. Cyrus andas rock, både utseendemässigt och ljudmässigt. Hockeyfrilla, utsmetat rött läppstift och nätstrumpbyxor möter råa basgångar och vassa trummor samt hennes stenhårda attityd som vi både kan höra och se i några av låtarnas musikvideor.

Plastic Hearts består av en rad upptempolåtar, några powerballader och samarbeten med rockikoner som Billy Idol och Joan Jett. Bland rocken bjuds också på glimtar av pop. En duett med en av de senaste årens hetaste popartister, Dua Lipa, hörs på Prisoner (som för övrigt låter som en upphettad kopia av Olivia Newton-Johns Physical). Likt Lipas Future Nostalgia som släpptes tidigare i år är Plastic Hearts en blinkning, eller snarare hyllning, till 80-talet och dess musik.

Plastic Hearts musik tenderar tyvärr att, likt dess titel, låta lite plastig. Bäst gör sig Cyrus i hennes senaste covers till livespelad musik som finns att hitta i slutet av albumet. Ett tips är att se hennes livecover på klassikern Heart Of Glass (som även finns med på skivan). Cyrus bokstavligen vrålar sig genom låten, med enorm skicklighet och röstkontroll, vilket övertygar oss om att hon behärskar rocken lika bra, om inte bättre, än de genrer hon tidigare tagit sig an. I samma rockanda känns hela albumet som ett aggressivt vrål till alla som försökt att placera Miley Cyrus i ett fack.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA