x
The Smashing Pumpkins: CYR

The Smashing Pumpkins
CYR

Det moderna ligger i frontmannens öga 

GAFFA

Album / Warner
Utgivning D. 2020.11.27
Recenserad av
Janne Hallman

När Billy Corgan 2018 samlade ursprungsmedlemmarna, gitarristen James Iha och trummisen Jimmy Chamberlin (basisten D’arcy tackade nej/blev inte tillfrågad, beroende på vem man frågar), så hoppades alla gamla fans på nya storverk likt 90-talsklassikerna Siamese Dream och Mellon Collie And The Infinite Sadness

Senare samma år släpptes Shiny And Oh So Bright, Vol. 1 / LP: No Past. No Future. No Sun., som fick ett ljummet mottagande. De flesta ansåg dock att bandet var på rätt väg igen.  

Men istället för en Vol. 2 kommer CYR – en mastig, syntbakad dubbelmacka med 20 låtar där Corgans poppiga sidor ligger i förgrunden. Faktum är att man snarare kan relatera till hans kortlivade projekt Zwan.

Frontmannen har sagt sig velat låta mer modern och tidsenlig, och lärde sig därför programmera i Logic. Vilket på CYR innebär väldigt mycket syntar och loopar, extremt lite gitarrjobb för Iha och stackars Chamberlin reducerad till en taktfast trummaskin. Vilket slöseri på begåvning kan man tycka. 

Det låter helt enkelt mer som Depeche Modes och New Orders 90-tal, och det är inte vad jag kallar modernt. Det närmaste bandet kommer 2020 är att de påminner om Future Islands, minus en bra sångröst.  

Nu betyder det inte att skivan är dålig. Här finns många riktigt bra låtar, som The Colour Of Love, Starrcraft, Minerva, The Hidden Sun samt titellåten. Starka melodier, snygg produktion och en änglalik körduo som strösslar sångmagi.  

Problemet är dock att CYR blir väldigt jämntjock, eftersom soundet är detsamma på varenda låt. Om plattan kortats till ett enkelalbum så hade det inte blivit lika uppenbart att Corgan använder samma upplägg i låt efter låt, nu blir det tyvärr oundvikligt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA