x
Uje Brandelius: Spring Uje Spring

Uje Brandelius
Spring Uje Spring

En kris på låtsas och på riktigt

GAFFA

Film / TriArt
Utgivning D. 2020.12.18
Recenserad av
Janne Hallman

Strax innan vänsterpoppiga bandet Doktor Kosmos frontman Uje Brandelius ska fylla 50 år – traumatiskt bara det för ganska många – så får han diagnosen Parkinsons sjukdom. Hans konstiga skakningar och tilltagande fumlande är alltså en fruktad, kronisk sjukdom, som kanske drabbar ännu hårdare för en musiker som är helt beroende av friska fingrar. 

Men Uje är också småbarnsfar, och då måste man klara av grundläggande saker som att knyta dotterns skosnören, sortera korkar och lyfta fullpackade matkassar. 

Inget av detta fungerar längre, varpå en snäll och omtänksam person plötsligt förvandlas till ett vresigt monster inför sin oförstående familj, liksom sina bandmedlemmar. Deras brist på empati är inte konstig, eftersom Uje inte har berättat om sin sjukdom. Istället sticker han huvudet i sanden och låtsas som att krisen inte finns. 

Filmen som bygger på Brandelius självbiografiska soloföreställning (om nu nån missat det) är en slags mockumentär i musikaltappning, fast ändå inte. Uje och hans familj samt bandet spelar sig själva, men aldrig så att det känns påklistrat eller amatörmässigt. De är helt enkelt väldigt naturliga, vilket sannolikt har att göra med Henrik Schyfferts säkra regi.  

Trots att det är hans debut bakom kameran känns han märkligt färdig och varvar skickligt diskbänksrealism med magisk realism i form av musikinslag som bara finns i Ujes huvud. En av filmens absolut starkaste scener är en fem minuter lång tagning, där Uje i en drömsekvens konfronteras med sin ångest genom möten med allehanda människor i sin närhet. 

Den som, likt mig själv, har grav musikalallergi kan därför utan problem njuta av filmen, eftersom inslagen kommer så pass otvunget och sömlöst under filmens gång. 

Alla som hört Doktor Kosmos vet att Brandelius är en uppmärksam och klarsynt tolkare av sin omgivning. Med lätt hand visar han hur livet ter sig för de flesta medborgare, oavsett var i landet man bor. Vem som ska handla middagsmat, hämta och lämna på dagis, eller diskussioner om vad som är bäst – hyres- eller bostadsrätter.  

Det är fyndigt, roligt och träffande, precis som allt annat i filmen.  

Det är dock synd och skam att den inte kan få den storpublik den förtjänar, inte minst efter de sex Guldbaggenomineringar den fått. Efter att ha flyttats fram på grund av corona så går den till sist upp på ett fåtal biografer som fortfarande är öppna.  

Så kan man se den på storduk så är det bara att springa dit, för sällan ser man så bra filmer som denna, vare sig de är svenska eller från nåt helt annat land. Och som det brukar heta – film är bäst på bio.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA