x
Steve Earle & The Dukes: J.T.

Steve Earle & The Dukes
J.T.

Klagosång för en förlorad son

GAFFA

Album / New West
Utgivning D. 2021.01.04
Recenserad av
Joel Larsson

I augusti förra året dog J.T. Earle, son till countrylegendaren Steve Earle och en erkänd countrytrubadur i sin egen rätt. J.T. är Steves hyllningsskiva till sin förlorade son.

Alla låtarna på skivan förutom Last Words är skrivna av J.T. Steve har gjort ett urval ur sonens låtkatalog och gjort egna versioner av dem, precis som han en gång gjorde för sin gamla mentor Townes van Zandt på 2009 års Townes. Townes, Steve och J.T är tre män som haft liknande missbruksproblem och som alla tre har haft samma tillflykt – musiken, turnerandet, ”the road”. Sådan mästare, sådan lärjunge. Sådan far och sådan son. 

J.T. blir en skiva som är ganska ovanlig i den här makabra genren. Många av låtarna är, i sammanhanget, modigt glada och glittrar av bluegrass-stråkar och banjo. Textmaterialet behandlar inte främst ond bråd död, i alla fall inte sonens. Det genomgående temat är snarare att resa, att lämna något bakom sig. Mörkret hittar man i Steves framställning av låtarna. Den rostiga, trötta rösten som tillhör en man som gått igenom en egentligen ofattbar mängd sorg.

Det kommer fram i The Saint Of Lost Causes där texten förvandlas till en klagosång över opiaterna som tog livet av J.T. Det finns i sången på Harlem River Blues där sorgen ligger som en mörk basgång och gör allting bräckligt. Mörkret finns förstås också i Last Words, en grovt framhyvlad dödsruna som blir desto mer drabbande av dess jordnära enkelhet. 

När man väl hittat den här bräckliga svärtan märker man den överallt. Hela skivan får en ny, oväntat rå och melankolisk klang som svettas sorg, och för varje lyssning slår den hårdare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA