x
Shame: Drunk Tank Pink

Shame
Drunk Tank Pink

London-slynglarna visar var det rosa skåpet ska stå 

GAFFA

Album / Dead Oceans
Utgivning D. 2021.01.15
Recenserad av
Janne Hallman

Titeln på London-kvintettens uppföljare till hyllade debuten Songs Of Praise syftar på färgen i de tillnyktringsceller där man kan hamna en kväll efter allt för mycket alkohol och droger (tydligen är rosa en lugnande färg).

Kopplingen är att frontmannen Charlie Steen festade hårt under turnéerna med Songs Of Praise, och de långa nätterna fortsatte när han åter mötte vardagen, allt för att döva normalitetens plågsamma tomhet. Innan allt gick överstyr skapade han sin egen "drunk tank" i ett stort skåp i lägenheten. Där satt han sen och skrev låtarna till nya albumet. 

Även de andra i bandet drabbades delvis av nån slags PTSD, särskilt gitarristen Sean Coyle-Smith, som tröttnat på att spela aggressiv gitarr, så pass att han knappt ville se åt instrumentet. Istället vidtog ett experimenterande och laborerande mellan det gamla postpunk-Shame och en mer rytmisk stil, tydligt influerad av klassiska new wave-band som Talking Heads, The B52’s och Public Image Limited.  

Drunk Tank Pink är därför en mer varierad historia än debuten, med plats för både raseri och sväng. Till det förstnämnda hör Great Dog och 6/1, medan den som inte omedelbart börjar stampa takten till Nigel Hitter, Water In The Well och March Day bör kolla om benen inte blivit amputerade.

Här finns också albumets höjdpunkter, de dova och dramatiska Snow Day och Human, For A Minute, där Steen utvecklar sina känslor av vilsenhet och utanförskap.  

Visst finns stunder där idéerna inte håller måttet och bandet tuggar på tomgång, men rent generellt är Shames musik mer nyfiken, nyanserad och nervig än genrekollegor som Idles, The Murder Capital och Fat White Family. Det gör Drunk Tank Pink till en spännande och oförutsägbar upplevelse, som kommer stå stark när 2021 summeras.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA