x
The Knife: Deep Cuts

The Knife
Deep Cuts

KLASSIKERN: En skiva som skär på djupet

GAFFA

Album / Rabid
Utgivning D. 2003.01.17
Recenserad av
Simon Lundberg

Oberäknelig. Intelligent. Politisk. Satirisk. GAFFAs Simon Lundberg skriver om ett album som sådde ett frö inför duons framtid och som gav Sveriges mest dolda band ikonstatus.

På den svenska indiescenen var de inga främlingar. Syskonduon Dreijer i The Knife, som nu ironiskt nog blivit ett namn för många i det svenska folkhemmet, var dock långt ifrån välkända. Karin hade sitt förflutna i legendariska Göteborgsbandet Honey Is Cool och Olof var bara 17 år gammal när duon bildades 1999.

Visst hade duon redan 2001 släppt en självbetitlad debut, men när uppföljaren Deep Cuts gavs ut 2003 så etsades de fast i allas kollektiva medvetande. I alla fall tids nog. Vare sig man bara hade hört en låt eller två.

Albumet inleds ikoniskt med duons absolut största mainstream-hit Heartbeats. En låt som fortfarande kan tänkas spelas på högtalaren i alla möjliga olika sällskap. Från nostalgiknarkande hipsters till småstadskvinnor i 40-årsåldern. Det är en kombination av en väldigt direkt melodi som, likt titeln anspelar på, spelar på ens hjärtsträngar. Den inledande textraden fångar lyssnaren på en gång med igenkänning av tillfällig kärlek och en önskan om något mer:

“One night to be confused

One night to speed up truth

We had a promise made

Four hands and then away”

En pulserande, nästan hypnotisk, synt vaggar lyssnaren in och det är lätt att hamna i trans. Melodin är direkt, texten är som bekant poesi i sin renaste natur och de lekfulla trummorna gör produktionen aldrig tråkig. En perfekt inledning på albumet.

Kanske underlättas igenkänningen hos den breda massan också av att José Gonzalez släppte en framgångsrik cover på låten, knappt ett år efter The Knife, för debutalbumet Veneer 2003. Låten användes, som bekant, i en reklamfilm för Sony. Visst minns ni de färgglada studsbollarna? Ja, precis. Den släpptes 2005 vilket gav låten nytt liv, och för en växande publik.

Hela albumet är dock inte lika lättsmält som inledningen. Vi kastas mellan olika typer av syntar, loopar, hetsiga trummor, lugna pauser och Karin Dreijers ständigt förhäxande stämma. Skivan balanserar mellan 80-talsdrömmiga popmelodier till hetsiga bangers till rena rama psykosen. Kanske är det därför den besatt sin ikoniska status. Oberäknelig, men också välproducerad. Intelligent. Politisk. Satirisk.

Bland de drömmiga bidragen återfinner vi One For You som med sin udda marimbaljudbild skapar en Kate Bush-aktig värld. Även Got 2 Let U lurar lyssnaren till trygghet med funkiga bastakter och snygga mixar som loopar. Att den handlar om en problematisk dynamik i ett förhållande med psykisk och fysisk misshandel krävs fler än en lyssning till. Texten är skriven med sarkasm, ironi och går rakt på sak utan att skriva ut orden.

En sak som duon etablerar är att etablera en dramatik med hjälp av röstförvrängning. Är det en man? Är det en kvinna som sjunger? Även Behind The Bushes som är något så spännande som en helt instrumental låt med bland annat valthorn är en del av det flummigt drömmiga. Och så bryter de ner patriarkala strukturer med Hangin' Out:

“I keep my dick hanging out of my pants

So I can point out what I want”

Övriga låtar som släpptes som singlar tillhör också det landskapet. Vi har Pass This On som måhända behandlar en en queer relation. Någonting är hemligt då texten handlar om rädslan att det ska sprida sig. Även här gör sig röstförvrängningarna till ett fantastiskt koncept där duon leker med könsbilder och vänder upp och ner på det förväntade. Det kändes oerhört uppfriskande 2003, och den ackompanjerade musikvideon med Rickard Engfors i drag väckte säkert många unga queerpersoner i ZTV-generationens nyfikenhet. Guilty as charged.

Sen har vi You Take My Breath Away som är den enda låten på skivan som innehåller ett samarbete med någon annan. Jenny Wilson, då aktuell i gruppen First Floor Power, har skrivit låten tillsammans med duon. De benämner även bandet i texten. En uppfriskande catchy låt som låter tangenterna på synten styra melodin tillsammans med steel drums. Musikvideon, föreställandes sångarna med blinkande discoljus och extrem lo-fi-kvalitet, besitter samhörigheten mellan kollaboratörerna som återkommer i texten.

Vid en första lyssning kan de smått psykotiska, oväntade, märkliga bidragen kännas malplacerade. Men de tillför till skivans helhet. The Cop, med sina 43 underbara sekunder, behandlar hypermaskulina poliser som missbrukar sin position (lika aktuell då som nu), She’s Having A Baby må låta som en väldigt repetitiv vaggvisa men bär på känslan av utanförskap i ens egen familj.

En av de märkligaste låtarna, You Make Me Like Charity, är faktiskt en av de som slår allra hårdast nu nästan 20 år senare. Beatet går om och om igen med syntar som repeteras, som intensifieras. Leken med röstförvrängningarna, viskningarna och ljudbilden framkallar omedelbar panikångest och eufori på samma gång. En av de mest intelligenta kärleksförklaringarna återfinns i textraden:

“You make me like charity

Instead of paying enough taxes”

Ingenting blir fulländat utan extremt hetsigt smutsiga underground-electro-vibbar. Listen Now är underbar kitch med sin kulsprutsliknande trummaskin, Is It Medicine leker med tunga basar inspirerad av 80-talets housemusik ackompanjerad av rader om ångest och Girl’s Night Out känns som ett rus där allt går snabbt, och långsamt, på en och samma gång.

Skivan blev som en tallriksmodell av vad vi kunde förvänta oss av The Knife efter släppet. På uppföljarna Silent Shout och Shaking The Habitual får vi liknande tematiska nedslag (drömskt, hetsigt, psykotiskt). Kanske mer förfinat, mer raffinerat, men utan den här skivans något oslipade udd. Det är Deep Cuts som sådde fröet.

Den där tidigare nämnda ironin, ja, den blir en grej just för bandets många sätt att göra sig oåtkomliga. Nästan hemliga. Om det inte handlade om att gömma sig bakom kreativa förklädnader, masker eller hoodies (långt innan artister som Sia) så var det en vägran att ställa upp på intervjuer och under början av duons solskensdagar så vägrade The Knife att genomföra konserter. Det var bara så och någonstans ledde det till att allt fler fick upp ögonen för bandets alster.

Kanske är det därför som skivan år 2013 utsågs till det fjärde bästa svenska albumet genom tiderna av 150 svenska musikjournalister i det nu nedlagda magasinet Sonic. Där är jag beredd att hålla med. Kanske också därför som Pitchfork redan 2004 hyllade albumet som ”works where so many others fail, proving that fun needn't be spooned with irony”.

Skivan håller sig lika stark även idag. Eller ska man säga att den, skär på djupet?


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA