x
Foo Fighters: Medicine At Midnight

Foo Fighters
Medicine At Midnight

Som bäst slätstruket 

GAFFA

Album / RCA
Utgivning D. 2021.01.15
Recenserad av
Janne Hallman

25 år är för de flesta band en alldeles för lång tid att hålla uppe en intressant skivproduktion. Idéerna är karaktärslösa, rutinen lyser igenom och medlemmarna ser tröttare ut än musiken de producerar. Där har Foo Fighters nu hamnat. 

För att försöka få in nytt syre i verksamheten har sextetten därför gjort sin mest tempoglada och dansvänliga skiva. Ett så kallat partyalbum. Jag vet inte hur det är med er, men jag vill inte dansa till Grohl & co, jag vill hoppa runt, headbanga lite lagom våldsamt och vråla gutturalt i refrängerna. Det är sällan man får tillfälle till det på Medicine At Midnight

Istället får vi popfunk à la Prince (Shame Shame), glamrock med koskälla (Cloudspotter), stråkmättade Coldplay-ballader (Waiting On A War) eller elpianopoppiga Elton John/John Lennon-pastischer (Chasing Birds). 

Lite röj blir det i No Son Of Mine, men där är det mesta så uppenbart snott från Ace Of Spades att det inte skulle förvåna om en stämning från Lemmys dödsbo trillar in i Grohls brevlåda inom kort. I Holding Poison försöker FF i sin tur planka Queens Of The Stone Ages robotrock, men det varken rockar eller svänger. Ett pinsamt misslyckande. 

Minst dålig på skivan är avslutande Love Dies Young med galopperande Run To The Hills-gitarrer och en härligt arenastark refräng som kommer få tusentals strupar och nävar att luftas den dag man återigen får samlas för att roa sig med sånt. 

Och just det är väl enda anledningen till att bry sig om FF numera. Kreativt har de gått på tomgång sedan Wasting Light, men live är bandet alltjämt en tour de force att räkna med.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA