x
Mattias Alkberg: Häxor

Mattias Alkberg
Häxor

I en patriarkal värld sjunger män om kvinnors perspektiv

GAFFA

Album / Teg
Utgivning D. 2021.04.01
Recenserad av
Jim Knutsson

Det kan lätt bli fel när en medelålders man ska ge sig på att sjunga ur kvinnors perspektiv för att krossa patriarkatet, speciellt när det sker först på 30:e albumet och ligger helt rätt i tiden. Vilken tur då att det är Mattias Alkberg vi pratar om och ingen annan, och hans nya album Häxor som passande nog ges ut på skärtorsdagen. 

Den sakrala inledningen målar briljant upp bilden av en modern häxjakt med raggarbilar och pepparsprej, men övergår snart till att Alkberg ironiskt nog börjar spela bredbent gubbpop. Rockabilly och funk betas av lika snabbt och det kokar nästan över för mig innan jag äntligen hittar tillbaka till en röd tråd igen där han tragikomiskt sjunger om en typisk Norrbotten-man. Det skiftar lika snabbt i den andra delen av skivan där Television-flörtar och doo wop samsas om utrymmet, med drömtolkningar bättre än Freuds. Men orkar du kämpa dig igenom mitten av skivan så får du din belöning i den senare delen.

Han har skalat bort sina vanliga ämnen som klass, rasism och segregation men därför känns det också som en förbannelse när han försöker överkompensera genom att bjuda på en historielektion i musik när texterna är enhetliga. Det är en fin gest att han väljer att gå i någon annans skor och leva sig in i deras omständigheter, men tyvärr går han ibland musikaliskt vilse. Bäst blir det i avslutande singeln Brända Skepp, en ballad och hemsk dröm om barn som far illa, som halvvägs in blir till en vacker förlösning av en frihetskänsla. Som ett soundtrack till hur det kommer låta när patriarkatet äntligen krossas.

Häxor är absolut inte så hemskt att det kommer brännas på bål, men inte heller så genialt att Alkberg kommer bli kvinnors nya profet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA