x
Kent: Verkligen

Kent
Verkligen

KLASSIKERN: Lämnar ett avtryck av kvinnovåld, oralsex och rödbränd hud

GAFFA

Album / BMG
Utgivning D. 1996.03.15
Recenserad av
Jim Knutsson

GAFFAs Jim Knutsson återbesöker Kents albumklassiker Verkligen som nu har blivit 25 år gammal.

Sångaren Jocke Berg ställde sig på räcket på Västerbron i Stockholm i kostym och Adidas-skor, ett lika gräsligt som briljant fashion statement, och tog sedan sitt liv till tonerna av en genial indiepopdänga om oralsex. En låt som fortfarande är omöjlig att få ut ur huvudet nu exakt 25 år senare. 

Som tur var så behövdes det inte skrivas en dödsruna då allt skedde i musikvideons fantasivärld, där förstasingeln Kräm (Så Nära Får Ingen Gå) lämnade ett starkt avtryck inför albumsläppet en månad senare. Ryggraden hade de fått av den uppkäftiga och självtitulerade debuten, men det var först på Verkligen de var trygga nog att våga stå still när belackarna försökte skjuta ner dem.



Den meningslösa tristessen bandet kände av under denna period fylldes med alkoholstinna dygn och kalla tungor som blev till betydelsefull poesi över naiv och direkt indiepop utan krusiduller. Det är en perfekt och oförstörbar klassiker där hybrisen är intakt trots självhatet, och för en gångs skull ett berättigat storhetsvansinne. De ljusa versmelodierna i singeln Gravitation står som en perfekt kontrast till de mörka texterna om kvinnovåld där inga ord är överflödiga, medan de distade gitarrerna spöar skiten ur lyssnaren i refrängen.



Det är som att ha hittat nyckeln till Jockes dagbok där allting har lämnats kvar för att han ska komma längre in på djupet än någon annan textförfattare, och han tar inte med sig någon hemlighet för att framställa sig själv i bättre dager eller för att hålla ryggen fri. Han behåller ingenting för sig själv och det är första gången en svensk popstjärna blottar sig själv så totalt, utan att tänka så långt som att hela landet kommer att få höra hans tankar. Eller så bryr han sig bara inte då han anser sig ha ett kontrakt med Gud, så han gör som han vill. Oavsett vilket så är det tur för oss som vill ha en direkt kanal in till Jockes hjärta och smärta.

Mitt i all denna svärta så släpps en ljus och varm sommarkväll in, där klänningen glider ner över den rödbrända axeln. Ett perfekt bete som snabbt avväpnas med tunga rader som "Jag vill inte att du ska se alla märken på min hud, jag vill inte ens att du ska le när jag säger att jag är ful, berätta för mig hur man bryter isen". En svensk sommars både ytliga värme som djupt underliggande sorg och vemod komprimerad till nästan fyra minuters ren genialitet. 

Det vackra vädret håller i sig i singeln Halka som är en febrig, rak och explosiv popdänga där det hörs att det har gått 25 år sedan detta mästerverk släpptes. 90-talets indiepop är en milstolpe i musikhistorien och där kan detta album verkligen läggas till som ett av de största minnena. Jag fäller både en tår och spricker upp i ett leende av att jag fick uppleva denna stund i Kents långa karriär direkt på plats när det hände. En mörk tid av svarta kostymer, Adidas-skor och frätande ångor från thinner mitt i den ljusa sommaren.

Vi kan väl vänta 25 år till innan vi utser den till den bästa svenska popskivan någonsin, men visst är den där och slåss om en plats längst fram ihop med Broder Daniel och Håkan Hellström.

KRÖNIKA: Jag Hatar Musik


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA