x
Esther Rose: How Many Times

Esther Rose
How Many Times

Alt-country som ser framåt, inte bakåt 

GAFFA

Album / Full Time Hobby
Utgivning D. 2021.03.26
Recenserad av
Janne Hallman

När jag var jätteliten lyssnade jag ofta på countryartister som Kenny Rogers, Dolly Parton och Alan Jackson, och om jag hade lite tur, Johnny Cash eller Willie Nelson. För det var alltså inte jag som valde musiken, det var min farsa. Man ska inte tala illa om de döda, men han hade inte världens bästa smak. Det var country för nästan hela slanten.

Det hjälpte inte till att en del kallade country för skällsordet “hästjazz”, för jazz var inte heller nåt jag vare sig uppskattade eller förstod. Med andra ord tog det lång tid innan jag lärde mig uppskatta musikgenren, och då menar jag inte den typen som min pappa lyssnade på. 

Nej, för mig var det alt-country och americana typ Calexico, Lucinda Williams, Gillian Welsh, Uncle Tupelo, Lambchop och Whiskeytown som fick mina öron att lystra.  

Och New Orleans-baserade Esther Roses countrysound går i samma stil. Visst finns här och var lite mossigt gnissliga fioler och klassisk lap steel guitar fylld av vibrato, men grunden är mer karg och avskalad.  

Inför sitt tredje album hade hennes privatliv åkt berg- och dalbana ganska rejält, med tre flyttar och ett kraschat förhållande. Erfarenheterna har hon satt på pränt och tonsatt, ofta med ett grymt bra resultat. Texterna är jordnära, ärliga och konkreta, medan hennes alt-country är hej och du med folkvisa och indiepop. Det gör att det sällan blir smörigt, utan framför allt innerligt, sprött och med en särdeles närvaro.  

Jag gillar också att hon inte skyller ifrån sig, utan omfamnar tur och otur i livet på samma sätt. Många av reflektionerna som görs visar på insikt och en vilja till förbättring och förändring. Vilket är enda sättet att gå vidare när livet gett dig citroner. 

Undrar om farsan hade gillat Esther? Jag tror faktiskt det.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA