x
Naken och avskalad konsert på Nalen

Mattias Alkberg, Nalen, Stockholm

Naken och avskalad konsert på Nalen

Recenserad av Ida Bongs Olsson | GAFFA

(arkivbild)

Med ett 30-tal album i ryggen varav 14 är under eget namn bjuds lyssnaren in till en plats i utkanten av samhället och där man granskar den galenskap som pågår för den vanliga människan i det vardagliga livet. Mattias Alkberg är en mästare av samhällsskildringar och observationer av livet, ljusa som mörka, eller bara gråa. Precis som livet är för de flesta. Ett avgrundsvrål i rymden eller i kudden, som han själv kanske skulle ha sagt. 

Med sina ord bestal Mattias Alkberg mig på mina egna. En stöld som skedde rakt under näsan, utan att det märktes. Helt plötsligt sitter du där med händerna i vädret och undrar vad det var för rån du nyss bevittnat. Förutom orden snodde han åt sig den förutfattade meningen om att han måste låta bättre på skiva än live. Tillsammans med musikern Jonathan Lundberg framför de en naken och avskalad konsert bestående av 13 låtar hämtade från den enorma låtkatalog som under åren bara blivit större och större. 

På samtliga av Mattias Alkbergs album är det inte ofta snålt med musikaliska inslag, det är något som plinkar här och någon som visslar där. Den här gången är det fullständigt avskalat. Hela framträdandet är med rösten i fokus ackompanjerat av piano. Resultatet blir naket, äkta och fint. Att notera är att “fint” i det här sammanhanget ej bör förväxlas med “skört”. Snarare tvärtom; starkt som bara fan. 

Ett smakprov från den kommande skivan Häxor får inleda kvällen och sätter därmed ribban för vad som komma skall. Mellan varje låt bjuds det på mellansnack i form av anekdoter från livet, hur det är att vara full hela tiden, eller hur märkligt och starkt det är med gammal vänskap. Mellansnack som smidigt och vackert leder in till nästkommande låt. “Helt plötsligt står du där, utan brallor i fyllan på den gamla gatan. Då ringer du den där gamla vännen som du kanske inte har pratat med på åratal, men som ändå kommer, antingen med ett par byxor eller med skjuts hem” är de inledande orden till 80 Vårar. 

Helt klädd i jeans, hår ned till byxlinningen, ett burrigt skägg och en snusdosa i framfickan. Ja, det är Mattias Alkberg alltså, inte en raggare från Dalarna. En kontrast som påvisar en egenhet som endast förtydligar hur egen han är i sitt artisteri. Den beskrivna hydda är något som vanligtvis figurerar under en motorhuv och inte bakom ett skrivbord med huvudet fullt av poesi. Kombinationen av jeans, poesi och en säregen dans där han trippar fram på scenen, snurrar och vickar på höfterna blir som att titta rakt in i solen. Vad är detta? Messiah eller? Kanske. 

Kvällen avslutas med Första Språket och Ragnar. Den förstnämnda är den enda låten från den senaste skivan Bodensia som spelas under lördagskvällen. En låt som är svår att bemästra med endast piano. Jonathan Lundberg får då visa musklerna på riktigt, trots att han har briljerat bakom keyboarden hela kvällen visar han nu vilket skrot och korn han är kommen från, varenda ton sitter som gjutet. 

Innan de försiktigt säger “tack och hejdå” rivs Ragnar av. En version som likt de andra låtarna är avskalad, men som gör att hela registret av Mattias Alkbergs röst kommer fram. Rösten fyller hela den tomma lokalen på Nalen, och vi är där vi började. Ett avgrundsvrål ut i rymden.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA