x
Marilyn Manson: Antichrist Superstar

Marilyn Manson
Antichrist Superstar

KLASSIKERN: Marilyn Manson levde och dog för sina synder

GAFFA

Album / Interscope
Utgivning D. 1996.10.08
Recenserad av
Jim Knutsson

I dessa påsktider så är det dags för Antikrists magnum opus att återuppstå i rampljuset efter att han har blivit korsfäst i medierna på sistone. Vänner har lämnat honom i sticket efter anklagelser av hemska övergrepp och detta blir kanske den sista måltiden där jag får sätta tänderna i bandets främsta album, där det inte går att skilja på just verk och utövare.

Att frontfiguren Manson stod och skar upp sin kropp på scen medan den vita fejksnön föll ner över det drypande röda blodet över den taniga och sargade kroppen är nämligen en del av konstverket, som blev till så mycket mer än bara musik i denna rockopera. Han är mannen du fruktar både av och på scen där han sjunger om lidande och död, innan han 25 år senare själv avrättas brutalt uppspikad på ett kors innan rättegång och hans karriär dör. Graven är dock tom än så länge då många fans fortfarande står vid hans sida och chansen till återuppståndelse finns. Alla reagerar på olika sätt, vissa har tilltro till hans egna uttalande om att allt har skett i samförstånd, medan vissa känner starkt tvivel efter att så många kvinnor har talat ut om de fasansfulla brott han ska ha begått efter att hans ex-flickvän Evan Rachel Wood var den första att ta bladet från munnen. 

"We hate love, we love hate" skanderar publiken naivt i introt till konceptalbumet som har producerats av Trent Reznor (Nine Inch Nails), där många av bandets största låtar tillkom trots eller tack vare den enorma tillgången till droger under inspelningen.



Det var knappast smärtfritt att värka fram denna samhällskritiska agenda där det konservativa och kapitalistiska USA liknas vid nazismen. Stöveltrampet kan nästan höras i trumdrivna mästerverket The Beautiful People men Manson är inte den som diskriminerar. "There's no time to discriminate, hate every motherfucker that's in your way".



Manson kan vara vad som helst när han är hög och väljer rollen som en bitter och missnöjesvädjande mäktig Antikrist som hetsar åhörarna till att förstöra världen som redan är förlorad i hans ögon och inte går att rädda sig själv från. Subtila och viskande meddelanden spelas upp baklänges medan det översminkade industrirockbandet transformeras under tiden som den våldsamma, smutsiga och mörka musiken skapas under fysiskt liknande förhållanden. De testar den yttersta smärtgränsen i hyllningen till Friedrich Nietzsches religionskritiska filosofi och antitesen till den gamla musikalen Jesus Christ Superstar



De gotiska inslagen passar till de nihilistiska texterna som ser mänskligheten som en avskyvärd ras som bör förintas. Sångaren förvandlas till den hagalna rockstjärna han alltid har velat vara med sjuka och uppfriskande transparenta rader som "I make myself sick just to poison you, if I can't have you then no one will". Och det var först på detta album som den storslagna och experimenterande ljudbilden matchade hans grandiosa och självdestruktiva tankar.



Titelspåret blir till ett fascistiskt möte där publiken svarar till varje rörelse från deras ledare Manson, som står där med sina utväxta skabbiga vingar och tar emot tillbedjan. Det är publiken själv som har byggt upp honom från den maktlösa mask han från början var och det är svårt att inte dra parallellen till Hitler och Trump medan Apples gamla syntetiska röstprogram upprepar "When you are suffering, know that I have betrayed you".



Men medan Trump använder nationalismen som vapen för egen vinning, så torkar sig Manson i arslet med den amerikanska flaggan och sätter hårt mot hårt med rader som "I can't believe in the things, that don't believe in me".



Underligt nog verkade bandets största fans vid den här tiden vara kristna högermänniskor, för det var i alla fall de som följde bandet överallt på genombrottsturnén. Dock inte för att njuta av musiken utan för att bombhota och protestera mot att bandet öppnade ögonen för en hel generation ateister. Summa summarum så kan man lugnt säga att 1996 var en annan tid, och detta är ett minne av Manson innan hans förfall till att bli en vampyrkarikatyr av sig själv.

Likt att livet är ett sår som aldrig läker så kommer världen aldrig bli sig lik igen efter att Manson utropade sig själv till superstjärnan Antikrist. 



LÄS OCKSÅ: 23 färska skivor du bör kolla in


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA