x
Royal Blood: Typhoons

Royal Blood
Typhoons

Tandlös hybrid av bluesig garagerock och Summerburst-hits

GAFFA

Album / Warner
Utgivning D. 2021.04.30
Recenserad av
Janne Hallman

Inför sitt tredje album ville Brighton-duon utvecklas och influerade av fransk disco och house – särskilt Daft Punk och Justice – gjorde de slag i saken: mindre primitivt riffande, mer dansant partyrock. 

Samtidigt ville de inte att nån producent skulle lägga sig i och försöka ändra på deras nya stil, utan producerade skivan själva (förutom två spår).  

Typhoons skiljer sig därför markant från de två första albumen, då man nu till stora delar använder syntar, komprimerad bas och processade trumljud. Dessutom bygger flera låtar på den typiska EDM-principen “build up and drop”, ni vet där musiken plötsligt saktas ner, för att långsamt byggas upp och sedan explodera för att skapa eufori. 

Problemet är att det är en stilbrytning som Royal Blood inte bemästrar. Det blir istället en märkligt tandlös hybrid av bluesig garagerock och Summerburst-hits, som sällan svänger. Plattans bästa spår är typiskt nog Josh Homme-producerade Boilermaker, en låt som dessutom har några år på nacken. 

Det hade inte skadat om Royal Blood lyssnat lite på Black Keys samarbete med Danger Mouse, särskilt på megasuccén El Camino. Där har vi ett album som behåller traditionen, men får till ett modernt sound och ett djävulskt groove. 

Typhoons har några låtar som rent objektivt är effektiva hits (Trouble’s Coming, Million And One, Hold On), men det rör sig ingenvart. Går man tillbaka till bandets självbetitlade debut från 2014 känner man direkt öset, drivet, dynamiken. Det gör man sällan på Typhoons

Live kan jag tänka mig att låtarna växer, men i bilen eller på hemmafesten lyssnar jag mycket hellre på Figure It Out, Ten Tonne Skeleton, Come On Over eller egentligen vad som helst från debutplattan.  

Typhoons blir bara ett typiskt exempel på varför man inte ska laga nåt som inte är trasigt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA