x
Dropkick Murphys: Turn Up That Dial

Dropkick Murphys
Turn Up That Dial

Dussinrock från Boston

GAFFA

Album / Born & Bred
Utgivning D. 2021.04.30
Recenserad av
Jonas Appelqvist

Det vore att göra det enkelt att bara slentriandissa denna skiva. Du vet vad du har att vänta dig när du tar del av en ny Dropkick Murphys-skiva, du kommer vilja knäcka upp en långburk och skråla med, du kommer känna igen greppen i varje låt och du kommer förlika dig med säckpiporna och St. Patricks Day-ståhejet.

Detta elfte album, Turn Up That Dial, följer gängse Dropkick Murphys-mall till punkt och pricka och det borde kännas väldigt gjort vid det här laget. Det är det också men Boston-bandet är låtsnickrare av rang. Mitt i all igenkännlighet har det alltid funnits ett eget, originellt ljudspråk som gör att bandet bibehåller status – det är ingen påklistrad attityd detta, det kommer från hjärtat.

Med det sagt, Turn Up That Dial lämnar en del att önska. Merparten av skivan består av låtar på sparlåga, glöden från forna glansdagar är inte där och känslan är att albumet spelats in av ren pliktskyldighet. Där bandet tidigare haft en nerv som särskilt sig från kollegor i samma musikaliska skrå känns det som att man nu nöjt sig och hängivit sig åt de enkla knepen. Den genuina Dropkick Murphys-känslan har tonats ner. Nu är det mest dussinrock.

Det finns låtar på skivan som håller högre klass, punkiga Mick Jones Knicked My Pudding och Good As Gold är högoktaniga spår som talar för sig själva, utan säckpipor eller piccoloflöjter. Däri hittas essensen som Dropkick Murphys anno 2021 borde utgå ifrån.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA