x
Andy Stott: Never The Right Time

Andy Stott
Never The Right Time

När fan blir gammal blir han religiös

GAFFA

Album / Modern Love
Utgivning D. 2021.04.20
Recenserad av
Fredrik Franzén

Det har varit en resa att följa Andy Stott genom åren. 

Fram till 2011 gjorde han rätt normal minimaltechno. Men så kom Passed Me By. En EP som först bara lät fel. Som att han snubblat i studion och råkat vrida upp alla reglage till max i ett misslyckat försök att dämpa fallet. Det knastrade och sprakade och pulserade av internaliserad smärta likt en infekterad krosskada. 

Uppföljaren We Stay Together var inte gladare, men svängigare. Pulsen bultade fortare.

Med 2012 års Luxury Problems utvecklades Stotts uttryck från unikt och fokuserat till unikt och mångbottnat. Det var fortfarande djävulskt mörkt, men nu fanns där också något annat. Sköra lager, stråk av skönhet. Över de brutalistiska beatsen sjöng Stotts gamla pianolärare Alison Skidmore, vilket såklart adderade ytterligare en dimension. Lyssna bara på hur kicktrumman kommer in i öppningsspåret Numb efter två minuter och 24 sekunder och fullkomligen sparkar sönder ljudbilden. Det är så obeskrivligt tungt men samtidigt ömt och vackert. 

Sedan dess har Stott för varje album blivit mindre demonisk och mer melodisk. Med Never The Right Time fullbordas rörelsen. Kände vi inte till Stotts bakgrund, skulle det här bäst beskrivas som annorlunda producerade … sånger. Skrivna av någon vars starkaste spår från dansmusiken som skapade honom är en skavande tinnituston, som ligger som en spricka över verklighetens fönsterglas. En krosskada av det lättare slaget. Men som kan få allt att kollapsa på ett kick om du trycker för hårt.   


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA