x
The Knife: The Knife

The Knife
The Knife

KLASSIKERN: Neonfärgad electropop på parad genom outforskade gränder

GAFFA

Album / Rabid
Utgivning D. 2001.02.05
Recenserad av
Jim Knutsson

The Knife är syskonduon från Göteborg som reinkarnerades för varje skiva, där allt från naiva barnvisor till svårsmält opera blandades ner i häxbrygden av deras elektroniska impulser. Men det var här på deras debutskiva från 2001 utgivet på egna skivbolaget Rabid Records som de la grunden för sina vilda experiment inom electropoppens yttersta sfär. GAFFAs Jim Knutsson skriver om det nu 20 år gamla självtitulerade debutalbumet.

Dröm dig tillbaka till en försommarkväll 1999 vid en liten stuga på ön Tjörn där den knallgula solen sakta går ner bakom det blå havets horisont. Men det är inte Evert Taube som så traditionellt håller låda genom den brusande radion om vildrosor, blåklockor, lindblommor och kamomill. Istället är det hotet om något nytt som lurar i vassen när neonfärgade elektroniska impulser ljuder som en matta över trummaskinbeats från stugan där syskonparet Karin och Olof Dreijer tar in sin omgivning samtidigt som de leker fram sitt nya bands sound. 



Karins omissigenkännliga säregna och barnsliga sång är kvar sedan hennes harvande med underskattade indiepopbandet Honey Is Cool, där en viss Håkan Hellström hade en sejour som trummis i bandet, men musikaliskt är det mesta sig olikt. Hennes ovilja att rea ut sin själ för att bli framgångsrik musiker bestod dock när hon och hennes då knappt ens vuxna bror Olof bestämde sig för att satsa på vad de kallade för The Knife. Något som skulle komma att skära upp hela den svenska musikscenen som vi kände till den, för att sedan portionera ut de bästa bitarna i sin egen takt och på sina egna villkor. 

Efter några års experimenterande i lägenheter och replokaler i Göteborg och Stockholm så släpptes då äntligen debutskivan år 2001, och i vanlig ordning flög den över huvudet på den stora massan trots att den var lika briljant som albumen Karin hade skapat med Honey Is Cool. Som tur är skulle en oväntad internationell hit, Heartbeats, på efterföljande skiva, Deep Cuts, göra så att debuten inte skulle falla i glömska. Den eleganta skimrande och drömlika electropoppen finns istället här som ett uppvaknande för de senare fans som letar sig tillbaka, för att få mer av The Knife när de upplöstes redan efter bara fyra album. 

Altsaxofon infiltrerar den annars elektroniska ljudbilden innan det börjar lagas lasagne uppe bland molnen och de överraskande valen både musikaliskt som textmässigt gör att det inte finns en chans att hamna på topplistor, istället är de minst tio år före sin tid. Letar en efter något annorlunda så har en hittat rätt när karriärsjälvmorden radas upp, med undantag av den lika enerverande som geniala asiatiskt klingande slingan i singeln Kino som är värd att dö för. Karins röst försöker hålla jämna steg med den högenergiska melodin innan hon till slut transformeras upp i rymden och spottas ut på ett dansgolv i Japan med hitpotential. Rätta mig om jag har fel men så här genial musik blir aldrig hits, speciellt när texten skulle kunna gå att tolka som ett sexuellt övergrepp genom Karins kryptiska meningar. 

Det är ofta fallet under albumets gång att de melodiösa slingorna, varma basgångarna och Karins naiva röst lurar in en i trygghet medan texterna visar prov på kryptiska rop på hjälp när en inte ser något annat än döden som enda utväg. I slutet av den sakrala orgeldängan I Just Had To Die refereras det till Bruce Springsteens I'm On Fire, vars tematik känns sunkig och opassande år 2021 och kan det vara så att Karin såg igenom detta redan för 20 år sedan?



Det tar tid att penetrera texterna och inte ens då kan en vara säker på vad de betyder, men det känns som att Karin gör upp med demonerna från sitt förflutna. Och precis när det känns som att jag grottar ner mig i de mörka aspekterna av albumet där det hela tiden lurar en fara i vattnet, så kommer en käck dragspelsslinga i Parade och drar ut en på äventyr i skogen i sommarsolen som verkar leda hela vägen till Rysslands självständighetsförklarande. 



Politiken som skulle bli en större prio än musiken till slut finns redan här på debuten men målas upp med mycket mindre penseldrag och är till stora delar dold till stenarna lyfts på av lyssnaren själv. Feminism och revolutionära folkhjältar lyfts upp i hemlighet medan en oroväckande och mestadels akustisk ballad i form av N.Y. Hotel gör en välkommen entré som början på slutet där Darth Vader från Star Wars med sina lungproblem också har sin givna plats. 

Både musikaliskt och textmässigt är de överallt på kartan, ena stunden på en glad och käck skogspromenad för att i nästa flyta runt i skräck i rymden, med roliga popkulturella referenser som jultomten i ena stunden för att kryptiskt måla upp självmordslandskap i nästa. Kommunikationen är bruten på det sätt att Karin hela tiden bara antyder saker i texterna utan att prata klarspråk, vilket så klart hjälper texterna att hitta hem hos varje lyssnare som kan tolka in budskapet i sitt eget liv och personliga upplevelser. Det är lekfullt men hela tiden med oron att lekar ibland kan sluta med allvarsamma konsekvenser. 

I detta fall slutade det lekfulla elektroniska experimentet som började i en stuga på Tjörn med att The Knife till slut tog över världen, men först på nästa album! 

LISTA: The Knifes 20 bästa låtar


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA