x
Daft Punk: Discovery

Daft Punk
Discovery

KLASSIKERN: En uppväxt som gjorde dem hårdare, bättre, snabbare och starkare

GAFFA

Album / Virgin
Utgivning D. 2001.03.12
Recenserad av
Jim Knutsson

Det hade varit enkelt för den franska houseduon Daft Punk att bara återupprepa vad de hade åstadkommit på sin nyskapande debutskiva Homework fyra år tidigare. Men när året slog 2001 och framtiden var här så blickade de istället längre tillbaka än så och kastade ut de moderna technoinfluenserna och ersatte dem med 70-talsdisco. Och på något underligt sätt så lyckades de skapa framtidens musik genom att blicka bakåt som en markör för att vi redan befann oss i framtiden. GAFFAs Jim Knutsson skriver om det nu 20 år gamla albumet som var hårdare, bättre, snabbare och starkare än allt annat i sin samtid.

Det tragiska och oväntade beskedet kom tidigare i år att duon lägger ner för gott, något en kan betvivla och se som ett PR-trick då det är åtta år sedan de senast gav ut en skiva men den som lever får se. Men tillbaka till år 2001 då Daft Punk levde upp till regissören Stanley Kubricks 60-talsfilm År 2001: Ett Rymdäventyr när de gav sig ut på en musikalisk rymdresa för att upptäcka något nytt. 

Duon tillåter sig själva att gå i barndom där de leker med sina influenser och minnen från uppväxten, och där de samplar både gamla skivor som sig själva när de spelar liveinstrument. Och innan Y2K-buggen överlevdes när vi bytte millenium så hade Daft Punk redan visuellt förvandlats till robotar på grund av en påstådd bugg i deras hårdvara som skedde den 9/9 1999 medan deras musikvideor till de otaliga hitsinglarna från albumet blev till en animeföljetong uppmixad med science fiction. I musikvideon till den positiva mantraupprepande klubbhitten One More Time så kan en drömma sig bort till en konsert i rymden nu när alla event är inställda på vår egna planet, nu ska bara Elon Musk lösa det praktiska. 



Den oroväckande domedagsstämningen som avslutade förra musikvideon följs upp i nästa singel, instrumentala Aerodynamic, där en ondskefull armé har invaderat den annars så festliga och fridfulla planeten. Ett oväntat ensamt gitarrsolo som hade gjort Yngwie Malmsteen avundsjuk gör entré efter det inledande funkgroovet för att vittna om duons förkärlek till heavy metal under deras uppväxt, och de har inga som helst problem med att mixa genrer och fult med snyggt.



Konsertbesökarna i musikvideon blir sövda och förgiftade av de ondskefulla inkräktarna medan livebandet kidnappas och förs iväg i ett rymdskepp, och det är svårt att inte dra en parallell med glimten i ögat till den inkräktande och förgiftande pandemin och som fick livescenen att dö ut. En digital kärlekshistoria uppenbarar sig när ett fan som har varit upptagen med att dammsuga sitt rymdskepp inser vad som har hänt, när han får nödsignalen och historien landar på vår egna planet ihop med rymdinkräktarna. Det musikaliska soundtracket till de korta filmsekvenserna som tar över mer och mer fokus från bandet och musiken är lågmäld electropop med dansanta utsvävningar där Daft Punk sjunger drömlikt om längtan och lust med sina förvridna robotröster som får en att tro att A.I. en vacker dag även kommer att kunna få ett helt känsloregister. 



Efter att ha inlett albumet med tre hitsinglar så blir de ännu hårdare, bättre, snabbare och starkare i den fjärde raka och numera ikoniska singeln, medan det kidnappade utomjordiska bandet tvingas till att genomgå en mänsklig transformering både utseendemässigt som mentalt. Harder, Better, Faster, Stronger skulle göra ett så starkt intryck att rapparen Kanye West senare samplade den i Stronger, men i originalet så är det den studsiga funksamplingen, som duon hittade av en slump när de gick igenom en skivback, som står ut ihop med den fragmentariska och senare upprepande vocodersången. 



När alla hade börjat kopiera dem när de slog igenom fyra år tidigare med den innovativa debuten Homework så förstod de att arbetet aldrig är över med att förnya sig. Som de franska superhjältar de var så tog de allt det bästa från livet och kastade ner sina visioner i en mixer där resultatet på uppföljaren Discovery landar på en drogliberal nattklubb av upprepande crescendon. 

Den dansanta och livsbejakande singeln Face To Face som klipps upp i en briljant rytmisk och futuristisk hook fortsatte musikvideoföljetongen som nu snart hade pågått under tre års tid, och därför behövdes också påminnelser för att fortsätta historien mot sitt långsamma slut vilket skulle utmynna i långfilmen Interstella 5555. Där det kidnappade bandet till slut räddas av sitt fan från förslavad hjärntvätt från vad de trodde var deras manager, och kan åka tillbaka mot sin hemvist i yttre rymden. En tydlig känga mot affärsaspekten av musikindustrin. 



Hade det inte varit för någon enstaka kortslutning så hade duons uppväxt som utgör det lite för långa konceptalbumet varit en fulländad upptäckt. Men nu handlar denna skiva just om att våga att inte överanalysera och döma, så glöm allt jag sa och gå på en egen upptäcktsfärd genom deras auto-tuneade musikaliska landskap istället!


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA