x
AFI: Bodies

AFI
Bodies

Annorlunda men alltid sig själva

GAFFA

Album / Rise
Utgivning D. 2021.06.11
Recenserad av
Sara Karlsson

AFI firar 30-årsjubileum genom att ge ut sitt elfte album Bodies, färdigt redan före pandemin. Ett nytt album från AFI låter som vanligt inte som deras tidigare men det går inte att ta miste på att det är AFI man lyssnar på. En orsak till det är naturligtvis Davey Havoks omisskännliga röst. Även albumets spår låter sinsemellan olika. 

Många låtar ekar 80-tal med vibbar av The Cure, Twisted Tongues och Far Too Near eller Duran Duran, Looking Tragic (skivans svagaste) och Dulcería. I den senare befinner sig Davey i den ljusa änden av sitt röstomfång. Den är skriven med hjälp av Billy Corgan från Smashing Pumpkins. Pulserande bas och trummor kompletteras av synt och diverse andra effekter. Fyndiga stick skapar variation, som i plattans starkaste låt Begging For Trouble. Escape From Los Angeles (inte att förväxla med Escape From LA med The Weeknd) sticker ut som lite mer upbeat och punkig. Albumets avslutande låt Tied To A Tree hamnar i sångarens lägre register och lämnar oss i en stämning av hemsökt mörker. 

I en intervju har Davey en gång skämtsamt sagt att han “bara slänger in lite stjärnor” i texterna. På Bodies vimlar det faktiskt av himlakroppar här finns ett bildspråk med sol, måne, stjärnor och rymden. “You ask the moon and stars/Because there’s no one else” eller “Bound by dying stars/To a burning tree”. Olika ord kopplade till värme och kyla används också genomgående för att illustrera känslor och tankar. “You’re so cool that our tongues got stuck”. Raden kan vara en blinkning till deras hitlåt Love Like Winter: “Press your lips to the sculptures/And surely, you’ll stay.” Överhuvudtaget gillar de att leka med ord. 

30 år efter starten hittar AFI fortfarande nya sätt att samspelt och kreativt uttrycka sina känslor. Det är kusligt och sorgset men ändå stundtals upptempo, pampigt och poppigt.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA