x
Helloween: Helloween

Helloween
Helloween

Rekord i "kissa i byxan"-förväntningar

GAFFA

Album / Nuclear Blast
Utgivning D. 2020.06.18
Recenserad av
Jesper Robild

1984 tog en rödhårig fjunis från Hamburg fasta på speed metal-element som piskande dubbeltramp, glada melodier och falsettsång. Power metal var född. Helloween och Kai Hansen är på de flesta sett genrens första, största och viktigaste namn. Keeper Of The Seven Keys Part I och II med sångaren Michael Kiske är för power metal vad Kill ‘Em All är för thrash.

Hansen lämnade pumporna 1989, och Kiske några år senare. De andra har fortsatt tänja gränser och leverera stadigt. 2016 kom så de förlorade sönerna tillbaka för en turné och nu händer det som få vågat drömma om – den största händelsen i genrens historia.

Förutsättningarna för Helloweens bästa skiva på åtminstone 30 år är många, och i mångt och mycket presterar alla sitt yttersta. Dani Löbles rövtajta smatter, Markus Grosskopfs framträdande basklättrande, sylvassa trillinggitarrer från Weiki, Gerstner och Hansen – allt finns här. Kiskes falsett har inte åldrats en dag, och Andi Deris (sångare sedan 1994) är direktören som står stadigt i centrum. Och kan det vara deras snyggaste omslag någonsin?

Förra albumet var bandets svagaste, men det är ju inte My God-Given Right som blir jämförelsen. Det är några av historiens bästa metalskivor. Och materialet kan inte mäta sig med det omöjliga. Hansen har tyvärr bara bidragit med finalen Skyfall, långt ifrån hans bästa långkörare. Sjunger gör han knappt heller.

I Want Out-pastischen Best Time, hymniga Indestructible och den typiska Weiki-krossen Robot King hade höjt de flesta album. Nu väntas det lite för ofta på att det verkligen ska lyfta till skyarna där örnen flyger. Ett särdeles stabilt Helloween-album, det bästa på länge, men tyvärr kissade jag mer i byxan av förväntningarna än resultatet.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA