x
Underbart och intimt i sommarkvällen

Anna Ternheim, Smådalarö Gård, Stockholm

Underbart och intimt i sommarkvällen

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Pandemin håller fortfarande livemusiken i ett ganska fast grepp, så de musiker som vågat sig ut under sommaren får så göra i begränsad miljö, med sittande publik och lämpligt avstånd mellan borden. 

En av artisterna är Anna Ternheim, som kör en solosväng på mindre ställen landet runt. Och då hamnar hon ibland i sammanhang som sällan är platser för livemusik. Men som faktiskt passar utmärkt en svensk sommar som än så länge är varmare än normalt. 

Kvällen när hon uppträder på Smådalarö Gård Hotell och Spa är det närmare 30 grader varmt, och uteplatsen där den verserade publiken (inklusive paret Jenny och Niklas Strömstedt) sitter, bjuder på skärgårdsmiljö med Hemvikens vattendrag, lummiga träd och fåglar som svävar runt i närheten. Idylliskt är bara förnamnet. 

Hon inleder med Better Be från Somebody Outside, den första av fem låtar (bland annat My Secret, en av mina personliga favoriter) från den hyllade debuten från 2004 som framförs denna afton. 

Och genast infinner sig den behagliga och intima stämning som är standard numera när Sollentunas finest ställer sig på scenen. Anna Ternheim är närvarande och bjussig, utan att bli smörig. Vilket hon visar när hon säger att om spa-folket har pengar över efter sin portömning får de gärna köpa hennes skivor eller merch som säljs efter konserten. Inställsam är hon definitivt inte. 

Soloformatet för med sig ganska långa mellansnack, vilket är något hon numera klarar av ganska bra. Efter den lysande versionen av Nashville-stjärnan Josh Turners The Longer The Waiting (The Sweeter The Kiss) drar hon en anekdot från när hon träffade Pat McLaughlin i just Nashville. De skulle skriva en låt ihop, ett som jag uppfattar det förbetalt samarbete vilket verkar vara vanligt i musikstaden. Man bokar några timmar med en erkänd låtskrivare och hoppas på att det ska bli nåt bra av mötet.  

För Annas och Pats del började det stelt, men när hon nämnde att hennes pappa friade tre gånger innan hennes mamma accepterade, öppnade sig McLaughlin och berättade att han friat sex gånger innan hans kärlek sagt ja. Det bröt isen och tillsammans skrev de en av hennes kanske bästa låtar, Walk Right In. Som hon förstås framför med rysningsvärd känsla. 

Under kvällen får vi också höra ett par covers på svenska: Kents Kärleken Väntar i en avskalad version och Staffan Hellstrands monsterhit Lilla Fågel Blå. Den uttjatade låten får ny energi när Anna plöjer ner hela sin själ i den tragiska berättelsen om en vän som tog sitt liv.  

“En sorglig låt, men ändå så vacker”, kommenterar Anna, och det stämmer utmärkt väl in på hennes egna låtar. De flesta är oerhört melankoliska, men som hon själv säger: en del artister har bara ett uttryckssätt – dur eller moll – och har svårt att skriva annorlunda.  

För min del vill jag inte ha Anna på nåt annat sätt, för hon gör det så bra – gång på gång. Det enda jag önskar mig är en skiva med enbart svenska texter. Tyvärr får vi inte höra den underbart vackra Minns Det Som Igår, men hennes tolkningar av Kent och Hellstrand visar att hennes musik skulle lyfta ännu mer på modersmålet. 

Efter 20-talet låtar, varav två extranummer, avslutar hon med den fina I Say No, och knyter på så sätt snyggt ihop säcken med en sista låt från debuten. En fantastisk kväll, så den som kan bör uppleva henne i sommar. Mörka sånger i solsken funkar faktiskt oväntat bra! 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA