x
Garret Price: Woodstock 99: Peace, Love And Rage

Garret Price
Woodstock 99: Peace, Love And Rage

Historien om festivalen som spårade ur på alla punkter

GAFFA

Film /
Utgivning D. 2021.07.23
Recenserad av
Daniel Horn

Om Michael Wadleighs dokumentärfilm om Woodstock 1969 bar på ett skimmer av utopi, kärlek och lugn är Garret Prices Woodstock 99: Peace, Love And Rage en kall och hård berättelse om en festival som är ämnad att gå åt helvete. En känsla många hade bara några timmar in på festivalen, när man hade fått smaka på den enorma värmen som spreds både från himlen som från asfalten.

Woodstock 1999 var placerad i en övergiven flygvapenbas i Rome, New York. Arrangörerna älskade platsen på grund av att det redan fanns en så gott som färdig infrastruktur och att muren runt basen skapade bättre kontroll, då festivalen hade haft problem med plankare både 1994 som 1969. Woodstock hade gått från “peace, love & understanding” till “profit, ordning & reda”. Den vändningen menade många var en av anledningarna till att det i slutändan gick som det gick.

Så varför ballade det ur? Varför skapade den här festivalen en gigantisk mobb och ett upplopp som slutade i att väggar/konst revs ner, att det brann på flera håll, att besökarna byggde upp en våldtäktskultur? Vill man vara cynisk och ge ett snabbt svar kan man peka på festivalens line-up som bar på en hel del nu metal som sedermera lockade till sig Amerikas doucheelit; soldater med kepsarna bak och fram. Men den här dokumentären går djupare än så. Man pratar om en era där vita unga män inte har något att kämpa för. En generation som känner sig onödig och åsidosatt. Man pratar om att Woodstock ville köra ner sina fina men daterade tankar om kärlek och fred rakt ner i halsen på en skock som bara vill supa, knarka, knulla och röja.

Som en återkommande passage får vi också till oss bortförklaringarna från arrangörens håll. Man viftar exempelvis bort den stora frågan om att flaskvatten kostade fyra dollar, alltså lika mycket som ölen. Här menar promotorn och Woodstock-bildaren Michael Lang att det fanns platser där folk kunde fylla på sina flaskor gratis. Men dessa platser kom istället att användas som provisoriska duschar. Rören krossades för att folk skulle få tillgång till vatten snabbare vilket resulterade i översvämning på campingen och gegga. Arrangören menar också att MTV:s tidiga svartmålning av festivalen var en grund för att media skulle “välja sida” och bygga upp en negativ spiral.

Men den utan tvekan värsta bortförklaringen kommer när dokumentären behandlar den våg av sexuella trakasserier som de kvinnliga besökarna tvingades utstå. Under hela festivalen rådde det en enorm hets kring att kvinnorna skulle visa sina bröst. Många gjorde det i publikhavet. Många crowdsurfade topless och blev antastade på kuppen. Många män tog sig friheter de inte hade. Här menar arrangören John Scher att de antastade kvinnorna hade sig själva att skylla. "I am critical of the hundreds of women that were walking around with no clothes on, and expecting not to be touched," som han säger. Man blir som stum av den slutsatsen.

I ett annars journalistiskt väl genomfört gräv som den här dokumentären är görs ett mindre snedsteg när man går in på dansmusik-delen av festivalen. Här låter man flera personer ifrågasätta att nätterna var ämnade för dansmusik och rejv. Som någon menar: “det fanns ingen tid för ro” och att om man är där för Limp Bizkit bryr man sig inte ett dugg om dansmusiken. Samtidigt menar en annan att festivalens stora problem var att den inte representerade fler genrer. Vinkeln om en festival som från början bär på stora konkreta problem blir här närmare en smutskastning av allt, vilket gör dokumentären något mindre trovärdig. Med facit i hand kan vi konstatera att många festivaler efter 1999 har jobbat vidare med idén om att dansmusiken tar över på nätterna och det med goda resultat.

Men ovanstående är bara en mindre del av helheten, där man behandlar så många intressanta och tankeväckande delar. Jag har exempelvis inte ens nämnt Fred Durst. Förmodligen för att hans negativa mässande från scen bara var en detalj. 

Woodstock 99: Peace, Love And Rage är en tydlig, kall och intensiv berättelse om toxisk manlighet, om proto-incels och om hur man som arrangör väljer att ha skygglapparna på, även 20 år senare. Förhoppningsvis får vi aldrig se något liknande i festivalväg igen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA