x
Deafheaven: Infinite Granite

Deafheaven
Infinite Granite

Det som en gång var intressant metal bär nu eko av unken britpop

GAFFA

Download / Sargent House
Utgivning D. 2021.08.21
Recenserad av
Kristofer Hadodo

Det var den otippade men väl fungerande kombinationen av black metal och shoegaze som fick den amerikanska kvintetten att framstå som relativt progressiv under 2010-talets första fem år. Metal-inslagen tonades dock snart ner, och i år är de nästan helt strukna från repertoaren. Det finns förstås andra band som för den stafettpinnen vidare, men för Deafheaven gäller nu tunn indiepop utan vare sig bett eller överraskning. Infinite Granite är på sin höjd en dussinplatta med ekon av 1990-talets britpop. Men utan Suede-ambition, Oasis-attityd och Blur-finess landar materialet snarare bland britpoppens B- och C-lag. Precis, de där grupperna som ingen kommer ihåg idag.

Spröda gitarrer och kyliga keyboards brer ut sig i alldeles för långa låtar och George Clarke imponerar inte alls med sin tillbakahållna rensång. Med ytterligare en trummis kunde det ha blivit medryckande, men varken melodier eller refränger verkar vara skapade för att bli ihågkomna. Ljudbilden är gäll, platt och lika intetsägande som konvolutbilden.

I Great Mass Of Color finns en tendens till urladdning, dock först 4:54 minuter in i låten, och i Lament For Wasps verkar det skissas på en hyfsad ljudvägg cirka 5:55. I både Villain och den avslutande Mombasa brakar det emellertid loss på allvar i dryga minuterna, men till skillnad från till exempel Sunbather – där genrekombinationen var så lyckad – passar dessa fragment liksom inte ihop med det nya materialet. Här är det bara den sjunde låten, The Gnashing, som med darrande sång, lätt uppskruvat tempo och ett schysst sväng tar för sig och utvecklas till en tämligen intressant post-rockig näve i luften. I övrigt, nej tack.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA