x
Iron Maiden: Senjutsu

Iron Maiden
Senjutsu

Ikonerna har förvandlats till progressiva sagoberättare

GAFFA

Album / Parlophone
Utgivning D. 2021.09.03
Recenserad av
Jesper Robild

Sedan den nuvarande uppställningen av Iron Maiden fastslogs 1999 går det att skönja en trend, särskilt från och med A Matter Of Life And Death. Den hade en snittlängd/låt som bräckte alla tidigare album: sju minuter och tolv sekunder. Senjutsu: åtta minuter och sex sekunder. Det andra dubbelalbumet i ordningen avslutas med tre Steve Harris-kolosser över tio.

I synnerhet basisten har alltid skrivit långa låtar och Maiden behöver verkligen inte gå tillbaka till Running Free. Men det är i sammanhanget väldigt stor skillnad på sju och tolv minuter, särskilt när bara intron tillåts vara längre än en snittlåt från debuten. Senjutsu tar den här trenden till absurda nivåer och tyvärr får de inte ur sig någon långkörare som är odödlig i sin perfektion.

Musik skriver de fortfarande som ingen annan. De bygger stämningar, arrangerar och konstruerar på unika och mestadels magnifika vis. 63 år gamla Bruce Dickinson tar ton som en gud och skivan svämmar över av läckra gitarrsolon. Däremot känns Senjutsu mer som ett sjok välgjord musik än tio låtar.

Att Maiden har förvandlats till progressiva sagoberättare känns mer naturligt än att solen går upp. Men när det går så här långt blir det nästan … parodiskt. Harris har ju visat gång på gång att han kan skriva kortare epos. I Infinite Dreams (1988) hinner det hända mycket mer än i dubbelt så långa The Clansman-brorsan Death Of The Celts.

Det som med råge räddar Senjutsu är den för Maiden sällsynt jämna kvalitetsnivån. Ja, de borde hyvla ner sina darlings och snida fler toppar, men alla spår platsar. I synnerhet de mer dynamiska The Time Machine och Hell On Earth är fulla med snygga partier, udda balladen Darkest Hour växer och galopptörstaren lär definitivt älska Stratego.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA