x
Jenny Wilson: Mästerverket

Jenny Wilson
Mästerverket

En dåre som måste

GAFFA

Album / Gold Medal
Utgivning D. 2021.10.01
Recenserad av
Johanna Eriksson

Vem kan motstå en dåre som måste? Det är artistkollegan Thomas Öberg som undrar när Jenny Wilson frågar om det är dags för ett nytt album.

Resultatet blev Mästerverket. Hennes två föregångna album, Exorcism och Trauma, var nattsvarta och behandlade teman som cancer och våldtäkt. Det är inte så att Mästerverket är ljust, verkligen inte. Jag tror det är svårt att frångå mörker när Jenny Wilson gör musik. Men i skenet av de tidigare skivorna tillåts här en gnutta hopp och en längtan efter att må bra igen.

Istället för att vara nere i skiten med henne, sitter vi nu i väntrum tillsammans. Vi får följa med på magnetröntgen och samtalsterapi. Och återigen visar hon att hon är en visionär som gör modern, djupt personlig musik där det privata blir politiskt och tvärtom.

Mästerverket sjunger Jenny Wilson på ett sätt att man inte vill gå för nära henne på stan. Det är rått, nästan djuriskt. Rösten bärs upp av låtar ackompanjerade av ett simpelt liveband – piano, bas och trummor – som alla fått max tre omtagningar var. Därför är det ett album fullt av spruckna toner och klumpiga pianoslag. Men det är ett mod som snarare lyfter skivan och väger tyngre än fläckfrihet.

Varför Jenny Wilson aldrig lämnar mörkret helt får kanske sin förklaring i låten Prata Med Mig. I den sjunger hon rader som: ”Det är inte mörkret som skrämmer, det är alltid tystnaden som gör det sämre”. Hon liksom måste behandla det. Det är också en av få låtar som i efterhand är dopade med cello och stråkar. I takt med att hon lämnar sång för skrik fyller den ökande musiken på. Låten växer och expanderar. Sväller såsom tystnad gör.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA