x
Bror Gunnar Jansson: Faceless Evil, Nameless Fear

Bror Gunnar Jansson
Faceless Evil, Nameless Fear

Utvecklingen har gått åt motsatt håll

GAFFA

Album / Playground
Utgivning D. 2021.09.24
Recenserad av
Janne Hallman

Bror Gunnar Jansson har under ett decennium gått från att vara ett enmansband rotat i deltabluesen för att i bandformatet röra sig mot tidig 70-talsrock. På sitt nya album har göteborgaren blivit snäppet hårdare. Nu är det Wolfmother-blues och stonerrock, typ Sleep, Fu Manchu eller Soundgarden, som gäller. En trio anonyma stråkpartier – Prelude, Interlude och Postlude – delar upp albumet likt en pjäs, men däremellan är det främst blytunga riff som gäller. 

Personligen tycker jag att utvecklingen har gått åt helt fel håll med stilövningar i grunge och 70-talsprogg, eftersom hans förmåga att levandegöra svettig sydstatsblues var helt unik på svenska breddgrader, och stod sig utmärkt väl internationellt. 

Det märks allra mest i Cancer, en långsam, domedagsmättad blues, där Bror Gunnars lite klagande, nasala stämma gör sig otroligt bra (synd bara att bandet inte kunde låta bli att riffa loss de sista minuterna). Likaså i släpiga Spray It! sitter det mesta som en smäck. Det är inte lika lysande som hans tidiga plattor, där de bestialiska mördarballaderna gav konstanta rysningar, men ändå skönt medryckande. 

Det kan man tyvärr inte säga om Black Sabbath-influerade Please, nedstämda Breathe eller bluesfunkiga Eat Me. Det är inte dåligt, men ganska ointressant. Texterna och ämnena han valt är fortsatt våldsamma och bisarra, ibland obehagligt aktuella; särskilt gillar jag att han avhandlar övergreppspolisen “Kapten Klänning” och mordet på George Floyd.

Men vad hjälper det när musiken är så trög och inkrökt. Grabbarna jammar på, utan en tanke på att det finns en publik att tillfredsställa. Blues ska ju framför allt svänga, och det har Bror Gunnar Jansson misslyckats med denna gång.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA