x
En urkraft i fysisk form

Nicole Sabouné, Popaganda

En urkraft i fysisk form

Recenserad av Ida Bongs Olsson | GAFFA

Det finns en viss typ av röst som låter, och är, ockult. Den är mystisk i sitt väsen och på snäppet till övernaturlig. Den här typen av röst får håret på armarna att stå som en svinrygg och tårarna att bränna innanför ögonlocken. Anna von Hauswolff, Jinx Dawson och Sara Parkman är personer som besitter den här urkraften till röst, för att nämna några. Men efter lördagens spelning på Fållan har ytterligare ett namn adderats till listan; Nicole Sabouné. 

Klockan är strax efter 18:00 och publiken har precis vaknat från sina iden efter gårdagens bravader. Stora scenen på Fållan är tom när Monologue smyger fram ur högtalarna. Bandet gör sig redo, och till slut glider hon in, Nicole Sabouné. 

Med öppningslåten All Stunned vaggar hon in publiken i ett lugn, ett slags lovord om att hon kommer leda oss genom kvällens början. Lugnet håller bara i sig en kort stund, för nu vill hon väcka oss till liv. I What Are You Heading For trycker hon i från tårna och den ökända gåshuden infinner sig, hennes röst är otroligt kraftfull och det långa håret slängs fram och tillbaka samtidigt som hon lugnt, men ryckigt, gungar på stället. 

En, av flera, anmärkningsvärda faktorer är att hela framträdandet är sömlöst. Låtarna glider in i varandra och på ett sätt som gör det svårt att urskilja en låts början och en annans slut. Publiken får bevittna ett fullständigt och komplett verk från start till slut, och det är otroligt naket och äkta. Ljudbilden är även den, helt otrolig. Bandet är skickliga och backar upp henne, hon kan luta sig tillbaka på el-orgel, gitarr, bas och trummor, och varenda en av musikerna bidrar till att vi minut för minut kommer närmare avgångstiden för resan till Blåkulla. 

Det känns som att vi befinner oss på en högmässa, fast åt det ockulta hållet. Trying To Get By sjunger hon som ett mantra; “I cannot go on like this, I cannot go on like this”, repeteras om och om igen och vid det här laget vibrerar hela golvet av basen och den makalösa rösten dånar genom hela lokalen. Vartenda ord som lämnar hennes läppar bara måste få komma ut, hon måste få ur sig allt; smärta, hopp, sorg. Nicole Sabouné är en av de mest äkta liveakter vi har. 

Med skakande hand fortsätter mantrat och hon står hukad med det långa håret hängandes över ansiktet, och helt plötsligt ändras hela ljussättningen; från att ha varit kallt, vitt ljus, strålar nu ett eldrött sken över hela scenen. Texten till Waiting skriks ut och ett mantra byter ut det andra; “what are you waiting for, what are you waiting for”. 

I Surrender är låten som avslutar den fullständigt magiska spelningen, men den känns inte lika äkta i sitt framförande som tidigare bitar. Hon är inte där längre, i I Surrender-tiderna. Hon har gått vidare till något annat, något mer kraftfullt, mer äkta, mer ockult. Nicole Sabouné är en urkraft i fysisk form, och ni som inte har upplevt henne live, gör det, så ses vi i Blåkulla efteråt.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA