x
Blinded by the light – bokstavligt talat

Linn Koch-Emmery, Popaganda

Blinded by the light – bokstavligt talat

Recenserad av Ida Bongs Olsson | GAFFA

Både innan och efter debutalbumet Being The Girl var förväntningarna på Linn Koch-Emmery skyhöga. “Popperfektion”, som GAFFAs Alex Pettersson beskriver det. Och nog var det ett enastående album; 90-talsrock blandat med släpig, men samtidigt dynamisk röst. Spelningen på Fållan blir därför lite av en besvikelse. 

Rökmaskinen fyller den lilla lokalen och strålkastare träffar publiken rakt i ansiktet. Man ser knappt Linn Koch-Emmery eller hennes band. Det i sig behöver inte vara något negativt, snarare tillför det till hela klubb-känslan, vilket det verkligen är; en klubbspelning. Men när Linn drar på sig gitarren och maskineriet är igång är ljudet inte heller helt med, det är nästintill omöjligt att urskilja ett enda ord av vad som sjungs. I Linn RIP, som handlar om att Linn drömmer om sin egen död, försvinner texten helt och hållet i ett brus av rundgång och något som låter som en spräckt högtalare. 

Medhörningen verkar inte heller lira fullt ut, det pillas och rättas till i någon minut, okommenterat, tills keyboardisten bryter tystnaden och säger “skål”. Mellansnack är inte alltid nödvändigt, titta bara på Solens Erik Hillborg, men då krävs en scennärvaro, ett inkännande och en morot till publiken för att tagga till och bli exalterade över vad som presenteras framför dem. Men här är det något som saknas, vilket grämer att säga eftersom Linn är en bra artist, i alla fall på skiva. 

I en brygga till nästkommande låt berättar Linn om det senaste albumet och säger att det i mångt och mycket handlar om “att pendla mellan att ha ångest och vara otroligt uttråkad”. Låten i fråga är omöjligt att veta titeln på, eftersom att ljudet är undermåligt, men den handlar om att ha en önskan om att allt "ska gå åt helvete bara för att det ska hända något”. Och kanske är det den inställningen Linn gick in med till Popaganda, “skitsamma, det blir vad det blir”. Rockstjärne-inställning uppumpat till 100. 

Publiken däremot verkar vid det här laget vara rätt nöjda, någon tjoar, några dansar. Men tyvärr kan klyschan “taket lyfte” inte appliceras här, folk är rätt loja. Något som självklart snappas upp av Linn själv: “Ni har väl inte varit på rock-konsert på typ två år? Nu är liksom tillfället. Det finns en bar där borta, om det är det som behövs”, säger hon, utan respons från publiken. Någon viskar “vad vill hon att vi ska säga?”. 

Samspelet mellan artist och publik klickar inte. Men när spelningen lider mot sitt slut händer något; Linn börjar fara över scen, köra järnet på guran, slänger med håret. En bra scennärvaro kan rädda vilket kasst ljud som helst. Ljud och ljus är egentligen sekundärt, ingen är där för att titta på ljusshow eller bedöma kvaliteten på förstärkare, folk är där för att de gillar artisten framför dem. Men det måste finnas ett givande och ett tagande. 

Om jag kommer kolla på Linn Koch-Emmery igen? Absolut. Trots avsaknad av karisma och allt ovannämnt är det omöjligt att stämpla en artists liveframträdanden baserat på en, rätt kass spelning. För trots det är hon en bra och framförnallt, unik, artist. Men ibland hoppas man att något ska gå åt helvete, och så gör det just det. 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA