x
The War On Drugs: I Don’t Live Here Anymore

The War On Drugs
I Don’t Live Here Anymore

Ett brett grepp om 80-talets vuxenrock

GAFFA

Album / Atlantic
Utgivning D. 2021.10.29
Recenserad av
Emil Viksell

Hade The War On Drugs inlett sin bana med detta album hade karriären sett väldigt annorlunda ut. För nu befinner vi oss riktigt långt från den tidigare medlemmen Kurt Vile.

Redan på 2017 års A Deeper Understanding grävde den Adam Granduciel-ledda orkestern ner sig i samma ljudbild som den på Springsteens Tunnel Of Love. Men nu har de tagit ett ännu bredare grepp om 80-talets luftiga vuxenrock. Tänk er Dire Straits, Fleetwood Mac, Tom Petty och Bob Dylans allra mest 80-talspräglade musik så hamnar ni rätt. I låten I Don’t Wanna Wait låter bandet till och med som självaste Phil Collins och Bryan Adams.

Bandets karakteristiska trumdriv är fortfarande kvar, men inte lika vanligt förekommande eller lika tydligt. Här tar istället synten större plats och musiken är stor, vid och rymlig på ett sätt som måste göra Toto avis.

Det är helt enkelt lika svårsmält, för att vara War On Drugs då alltså, som det är fantastiskt. Granduciels förkärlek för Springsteen och Dylan är svårt att värja sig emot. Han nämner dessutom Desolation Row i låttexten till titellåten. Något vår Tomas Andersson Wij gjorde redan 2003.

Hade detta varit debuten hade undertecknad helt enkelt lagt detta band åt sidan. Men det har varit fascinerande att åldras med The War On Drugs. Under denna tid har den allra fluffigaste ljudbilden från 80-talet uppvärderats. Och vem är jag att nedvärdera den? Detta är trots allt klassisk bilåkarrock som fyller mig med total värme – oavsett hur kreddig respektive okreddig denna musik för tillfället anses vara.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA