x
Stämningsmättad konsert i gränslandet mellan Neil Young och John Bauer

Slowgold, KB, Malmö

Stämningsmättad konsert i gränslandet mellan Neil Young och John Bauer

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

(arkivbild)

Det har alltid vilat ett nordiskt och ödsligt vemod över Amanda Werne och hennes Slowgold. Men mitt i allt avslöjas en stor kärlek till Neil Young. Bandets mörkare anslag krokar liksom ihop med kanadensarens skildringar av Nordamerikas vidsträckta vidder. Cowboy Junkies känns också som en given ledstjärna för Werne och co.

Slowgold är ett band som blir bättre för varje album. De lyckas trappa upp sitt uttryck ytterligare ett steg och ta det till en ny nivå. Förra årets Aska är fyllt av stämningsstycken och molltyngda låtar som verkar skapade i en nedsläckt lada långt ute i skogen. De är laddade med lika mycket mystik som en John Bauer-målning, samtidigt som Twin Peaks-avarter smyger omkring bland träden.

Amanda Wernes röst är lika änglalikt vacker som smått olycksbådande i sina mest nedtonade stunder. Men hon är inte bara en fantastisk sångare, utan en stor gitarrist som utan att förta sig spelar både sparsmakat, genomträngande och lyckas behålla en unikt ledsen ton. 

Vi får höra ett smakprov från kommande albumet som släpps nästa år. Den sticker ut något från konsertens mer ödesmättade inramning. En mer direkt poplåt och smittsam melodi, men som ändå passar in i Slowgolds katalog på ett helt naturligt sätt. Störst, bäst och vackrast är inte helt oväntat En Sådan Vår från senaste skivan. Låten lunkar fram som en nedbruten björn där Wernes gitarr återigen guidar oss genom ett skirt dunkel. Hon har aldrig låtit mer uppgiven. En av textraderna lyder: “Ge mig konstgjord andning, hjälp mig igenom innan du går”. Håren ställer sig på armarna och det går en rysning längs ryggraden. Vackert, ack så vackert.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA