x
Göteborg passerar revy utanför en intensiv konsertupplevelse

Miriam Bryant , Way Out Västtrafik

Göteborg passerar revy utanför en intensiv konsertupplevelse

Recenserad av Sara Karlsson | GAFFA

14:09, två minuter efter utsatt tid (!) startar Way Out Västtrafik-vagnen från Marklandsgatan. Ombord befinner sig 40 lyckliga biljettinnehavare, ett antal Västtrafikanställda, GAFFA och annan press, en blåsare, en keyboardist och så den som alla väntat på Miriam Bryant.

“Passa dig”, sjunger hon direkt, samtidigt som chauffören uppmanar att vi ska hålla i oss. Hennes röst övertygar i den minimalistiska tappningen, perfekt stöttad av ett otippat trumpetarrangemang. Den lågmält avvaktande publiken klappar uppskattande mellan låtarna, men gensvaret förblir försiktigt i det ovana konsertformatet. Man hade kanske väntat sig allsång, men närheten verkar aningen dämpande.

Samtidigt som Miriam håller sig i ett av vagnens läderhandtag sjunger hon “Jag höll blåmärkshårt i dig”. Paradnumret Mi Amore framförs med sedvanlig styrka, men kanske svärtan i låten bleknar en smula i dagsljus på spårvagnen. När vi passerat flanörerna på Järntorget och närmar oss rusningen i Brunnsparken levererar hon Jocke Berg-samarbetet Lonely In A Crowd som om ingen trängsel fanns. Låtarna har finkänsligt anpassats till “spårvagnsformatet”.

Och det känns speciellt passande att just Miriam Bryant fått inleda satsningen på dessa 45-minuters spårvagnskonserter. Hennes idiom och utstrålning speglar staden på ett sätt som få andra kan göra, inte minst när hon berättar hur hon tjuvrökt i Brunnsparken och spelat in musikvideo vid Chalmers. Hon har ju också fått en vagn uppkallad efter sig. Hon tuggar gärna med och vitsar med sina passagerare som det anstår en "Årets Göteborgare" (2015).

Klassikern Black Car i utförslöpan från Sahlgrenska mot Botaniska, Slottskogsvallen och Marklandsgatan får med Miriam Bryants förtrollande röst på ett värdigt sätt avsluta spelningen. “Den bästa spårvagnsresan jag varit på”, hör jag någon säga när jag kommer ut i den kalla, mörka verkligheten på Marklandsgatan, där något fyllo stapplar runt och jag tar vagnen hem igen. Fastän jag suttit längst bak i den vagn som inte fått neontejp eller blå cellofan runt lamporna och endast fått följa Miriam på en skärm känns det som om jag varit med om något unikt.  


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA