x
Gammal noiserock rostar aldrig

The Jesus & Mary Chain, Cirkus, Stockholm

Gammal noiserock rostar aldrig

Recenserad av Janne Hallman | GAFFA

Det finns nåt märkligt tidlöst över skottarna, jämfört med andra band som kom fram i mitten av 80-talet. Trots att deras hybrid av Phil Spector-pop och Velvet Underground-skrammel bygger på musik från 60-talet, känns den fortfarande förvånansvärt fräsch och aktuell. Sen har ju bröderna Reid också näsa för melodier och effektiva refränger, och det blir aldrig gammalt. 

På Cirkus kör bandet två set: först hela plattan Darklands och efter en kort paus, eftersom bandet enligt Jim Reid bara ska ut och ta en kopp te, så återvänder de och kör främst sällan spelade låtar från hela sin karriär. Bland annat luftas Moe Tucker från Munki, Come On från Stoned & Dethroned och släpiga balladen Drop från Automatic.  

Många anser ju att Darklands är bandets främsta verk, till dem hör dock inte jag. Visst finns det några riktigt sköna rökare, som April Skies, Happy When It Rains och riffsaftiga Down On Me, men framför allt andra halvan av plattan är rätt såsig. Det känns också som bandet själva inte är särskilt taggade. Det ligger nåt lite pliktskyldigt över deras framförande av albumet, vilket smittar av sig på publiken som uppträder ganska lojt. 

Men efter pausen är det som att ett helt nytt band klivit upp på scenen. Volymen har höjts betänkligt och Jim Reid känns fokuserad och engagerad, medan brorsan William i sin rufsiga kalufs bygger monumentala gitarrväggar. Vad var det egentligen i bandets tekanna, undrar man.  

Och när de drar av låtar som Taste Of Cindy, Kill Surf City, I Love Rock’n’roll och fuzzsläggan Everything Is Alright When You’re Down så är det omöjligt att hitta nåt att klaga på. Finalen blir också magnifik, med Psychocandy-spåren Just Like Honey som sömlöst övergår i rundgångspartyt Never Understand. Där visar JAMC med besked att deras skallerormsrock fortfarande skiner blankare än ett nyslipat knivblad.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA