Salem Al Fakir och musiker ur Göteborgs symfoniker: Konserthuset, Göteborg

Salem Al Fakir och musiker ur Göteborgs symfoniker, Konserthuset, Göteborg

Salem Al Fakir och musiker ur Göteborgs symfoniker: Konserthuset, Göteborg

Recenserad av Emma Rastbäck | GAFFA

Det räckte med att Salem Al Fakir visade sig i stora salen på Konserthuset i Göteborg för att ett öronbedövande och överväldigande skri skulle höras från publiken. Sedan behövde han inte mer än le lite extra för att få bekräftelse från åhörarskaran, de lydde hans minsta vink.

Att para ihop Melodifestivalgunstlingen Salem Al Fakir med musiker ur Göteborgs Symfoniker var ett genidrag och musiken växte verkligen med den grandiosa orkestreringen. Under ledning av dirigent Hans Ek förvandlade orkestern låtar som Good Song och framför allt One Of The Others till magi. I den sistnämnda var symbiosen mellan Salems flygel, stråkarna och slagverket fulländad, och det var utan motstycke konsertens mäktigaste stund. Jag fick gåshud och viktiga insikter om meningen med livet och musiken kastade sig emot mig.

Mäktigt på ett annat sätt blev det när Salem Al Fakir släppte loss för fullt bakom sin glänsande flygel i hiten Roxy och förvandlades till en vansinnigt skrattande popversion av Jerry Lee Lewis. Svårigheten att välja mellan att sitta och att stå, lockarna som flög i en liten sky kring huvudet och känslan av total hämningslöshet. En låt som är fläskig till sin natur visade sig bli ännu bättre med gedigen uppbackning.

Redan under fjärde låten, Twelve Fingers, slogs jag av funderingen över varför Salem Al Fakir inte alltid har en symfoniorkester i ryggen. Det känns plötsligt som att det är så han ska låta, och att de mer elektroniska låtar som förekommer på hans skivor är avvikelsen, det som gjorts som ett experiment för att upptäcka en ny dimension hos musiken.

Tyvärr finns det sånt som drar ner även kvällar som i övrigt är väldigt imponerande. Publiken till exempel. En del tycktes vara imponerande över stora salens fina akustik och framåt slutet av konserten fanns det inte ett lågmält ögonblick som inte genast fylldes av att någon skrek lite planlöst rakt ut i luften, bara för att höra sin egen röst. Likadant gör man bäst i att inte klappa takten alls om man inte kan hålla takten, jag nämner inga stolsnummer (men du var tyvärr i gott sällskap, 1299). Tack och lov överskuggades inte upplevelsen i stort av detta.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA