x
Familjen: Sticky Fingers, Göteborg

Familjen, Sticky Fingers, Göteborg

Familjen: Sticky Fingers, Göteborg

Recenserad av Daniel Horn | GAFFA

Det är turnépremiär och Johan T Karlsson är sjukt nervös. Innan ens spelningen har hunnit börja gör han varse publiken om att det lär bjudas på misstag den här kvällen. Publiken anar inte hur rätt han kommer att ha.

Men till en början är allt frid och fröjd. Andreas Tilliander presenterar sig. Slår på det klassiska introt "It Began In Hässleholm", som nu även agerar intro på Familjens senaste "Mänskligheten", samt är en tydlig vinkning till Chemical Brothers "It Began In Africa". Och den gör det den ska – uppviglar. Karlsson kommer in, ursäktar sin nervositet och presenterar låten "Socker". Går in i sin dansposition, ett mellanting av pillertrillaren Bez i Happy Mondays och Stevie Wonder. Vrider därefter på några rattar och upptäcker att hans lilla maskinpark inte fungerar. Han har problem med ekot, effekten han håller så kär. Det slutar med att en ljudtekniker får huvudrollen och "Socker" förvandlas till salt i såren. Karlsson ursäktar sig och lägger på ett charmigt smil. Det är lugnt. Det är sånt som händer. Det är turnépremiär. Och spelningen tar sig vidare, lite stelt, lite för mycket eko, men den tar sig vidare.

Några låtar in på spelningen kommer Karlssons skönsjungande sidekick Ninsun Poli in. Det är dags för den på skiva helt fantastiska "Mitt Bästa". En låt som innehåller alla de bästa ingredienserna från 90-talets köttigt producerade pianohouse. Årets hittills coolaste låt, alla kategorier. Live växer den, men blommar aldrig helt ut, trots att Poli är proffsig som få. Låten är för ny och inte lika inkörd som säg "Huvudet I Sanden" och "Kom Säger Dom". Och när en publik förväntar sig hittarna före svettiga anonyma men vackra housedängor går det som det går. Hitten kommer strax därefter. Färgerna skiftar åter till blått och rött och "När Planeterna Stannat" kommer som en mer än välbehövlig injektion.

Men den här kvällen går inte så mycket Karlssons väg. Han glömmer textrader, kommer in fel, väser mer än sjunger och ber om ursäkt för precis varje misstag. Show must go on finns inte på kartan, ursäkten är istället bästa försvar, men ja, det blir tröttsamt i längden. När inte ens "Det Snurrar I Min Skalle" går som den ska tappar man allt. Den är för lågt mixad och långa stunder av låten går ut på att Karlsson försöker få Tilliander att åtgärda problemet utan något vidare resultat. Karlsson beklagar sig än en gång. Denna gång var det fel på programmeringen. Själv beklagar jag att det inte finns så mycket gott att säga om den här spelningen. Det luktar fritidsgårdsgig lång väg, ljuspunkterna är få och det har inget med den ständigt tjocka dimridån att göra.

Karlssons nya personliga favorit "Det Var Jag" är kvällens stora räddning, men låttiteln pekar också på kvällens stora irritationsmoment – det idel återkommande ursäktandet. Ibland blir nämligen saker och ting bättre om man låter bli att erkänna sina misstag och istället går vidare som om ingenting har hänt. Med huvudet högt uppe i luften.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA